portratt
HILDING LINNQVIST

Stiftelsen Hilding Linnqvists konst har sin konstsamling deponerad på Marabouparken konsthall. 2011 visades utställningen Hilding Linnqvists arkiv med många verk från samlingen samt andra inlånade verk. Idag visas delar ur samlingen i en av konsthallens mindre utställningslokaler där skiftande utställningar tar plats och skildrar avsnitt ur Hilding Linnqvists konstnärskap.

Hilding Linnqvist (1891-1984) var portalfiguren för svensk naivism på 1910-talet. Tillsammans med bland andra Axel Nilsson lämnade han Konstakademin 1912 i protest mot framför allt den roll som modellteckning gavs inom utbildningen. Hans fria sätt att arbeta, inspirerad av Ernst Josephsons sjukdomskonst och Carl Jonas Love Almqvists uppfattning att stilen bör underordnas och växa fram ur motivet, inspirerade också andra. Som Sven X:et lär ha uttryckt det: ”FÅR man måla så?”

Linnqvist har också en koppling till Marabouparken genom de många verk som Marabou och dess ägare Henning Throne Holst beställde av honom – bland annat den stora fresken Komedi och idyll i Marabous gamla matsal vid kortändan av parken (numera Taxi 020s telefonväxel).

Under fliken Arkiv i menyn till höger kan du se tidigare utställningar som visats från Stiftelsen Hilding Linnqvists konsts samling på Marabouparken konsthall.

HILDING LINNQVISTS ARKIV
Aktuell utställning: Stadseremit och kosmopolit

Öppnar 15 juni 2019

Hilding Linnqvist, Stängningsdags

I utställningen Stadseremit och kosmopolit väcks nya tankar och frågor kring konstnärliga villkor och förutsättningar för skapande. Hilding Linnqvists senare måleri har ofta setts som ett övergivande av den naivistiska radikaliteten, men står nu inför en omtolkning. Stadseremit och kosmopolit är en rörelse bort från frågor om estetik och stilistik, mot ett utforskande av verkens motiv och deras betydelse.

Som man under nittonhundratalets början hade Linnqvist i större utsträckning än sina kvinnliga kollegor tillträde till det offentliga och möjlighet att resa, både inom Sverige och till andra länder, och detta syns i hans konst. Det som dock saknas är en närhet till det avbildade vilket kan ha att göra med att Linnqvist ofta färdigställde sina verk hemma i ateljébostaden och inte på plats. Det finns en distans till det offentliga livet och naturen i Linnqvists måleri, en viss känsla av att stå utanför den scen som utspelar sig, att se ut från ett fönster.

När blicken istället vänds inåt mot det egna hemmet uppstår en större intimitet. Hemmet, som traditionellt setts som en kvinnligt kodad plats, framstår som en för Linnqvist bekvämare miljö att skapa i. Här släpps vi in innanför väggarna och ställs i närkontakt med motiven.