portratt
HILDING LINNQVIST

Stiftelsen Hilding Linnqvist har sin konstsamling deponerad på Marabouparken konsthall. 2011 visades utställningen Hilding Linnqvists arkiv med många verk från samlingen samt andra inlånade verk. Idag visas delar ur samlingen i en av konsthallens mindre utställningslokaler där skiftande utställningar tar plats och skildrar avsnitt ur Hilding Linnqvists konstnärskap.

Hilding Linnqvist (1891-1984) var portalfiguren för svensk naivism på 1910-talet. Tillsammans med bl a Axel Nilsson lämnade han Konstakademin 1912 i protest mot framför allt den roll som modellteckning gavs inom utbildningen. Hans fria sätt att arbeta, inspirerad av Ernst Josephsons sjukdomskonst och Carl Jonas Love Almqvists uppfattning att stilen bör underordnas och växa fram ur motivet, inspirerade också andra. Som Sven X:et lär ha uttryckt det: ”FÅR man måla så?”

Linnqvist har också en koppling till Marabouparken genom de många verk som Marabou och dess ägare Henning Throne Holst beställde av honom – bland annat den stora fresken Komedi och idyll i Marabous gamla matsal vid kortändan av parken (numera Taxi 020s telefonväxel).

Under fliken Arkiv i menyn till höger kan du se tidigare utställningar som visats från Stiftelsen Hilding Linnqvists konstsamling på Marabouparken konsthall.

HILDING LINNQVISTS ARKIV
Aktuell utställning: Hilding från början

Hilding Linnqvist, Höst, 1920-tal

Själens uppvaknande
Hilding Linnqvist, naivisten

”Svage Yngling! tvekar du i val/ Mellan jordens eller himlens fröjder”, inleder Stagnelius sin dikt. Hilding Linnqvist förädlade knappt hundra år senare de romantiska poeternas arv och belyste själens uppvaknande i bild. Han blir under åren 1916-1920 naivisternas nav och förebådar Birger Sjöbergs Frida-diktning. Målningen ”Höst” från 1919 som nu ingår i Stiftelsens samling tillhör målarens litterärt inspirerade period; varje motiv fick sin unika behandling. Mest känt är Hilding Linnqvists intresse för Stagnelius kollega C J L Almqvist. Den androgyna Tintomara-gestalten gavs en höjdpunkt i målningen ”Drottningens Juvelsmycke”. Läslusten var stor dessa krigsår som endast tillät inre resor: ”Jag har en fåvitsk smak för det idérika”, förklarade Hilding Linnqvist senare.

I ”Höst” delar älven bilden mellan herrgård och kyrka över vilken ynglingens själ svävar dragen av en svan: ”Mellan nöjets stilla blomsterdal/ Eller ärans sternbeklädda höjder?” På spången nedanför bryter en flicka äpplet som visar vägen ut ur barnets paradis. De första framträdandena på Liljevalchs konsthall blev utskällda av kritiken, vilket konstnären med kamrater stoiskt ignorerade. Istället skapade han en helt unik svensk konstriktning som kallas naivism. Den präglas förutom av poesin, av den direkta och primitivt lånade berättarlusten – den stillösa och personliga. ”Sjungen, Skalder Lik en tonfull svan,/ Trånande i flodens hvass, jag klagar”, löd utmaningen som Hilding Linnqvist antog med hjärtats sång och lust.

Text: Susanna Slöör