Hilding Linnqvist, Dam i grön hatt, 1942

Nyförvärv

25 mars 2017–19 november 2017

Hilding Linnqvist (1891–1984) var en modern klassiker och banbrytare inom konsten. Han var förgrundsgestalten för den svenska naivismen under 1910-talet.

I Linnqvists måleri blandas stilleben, blommor, porträtt, landskap, stadsbilder och vardagsliv. Dikt blandas med saga, allt utan gräns eller synbar ordning. Från sina många resor och vistelser i andra kulturer hämtade han outsinlig inspiration.

Monumentalverk var hans specialitet. Han har sagt att: ”En god målning skall antingen vara mycket stor, eller mycket liten”. Hilding Linnqvist skildrade livet och sin omgivning med skissblocket i hand. Det är framförallt människor i rörel-se från hans många resor, men han var även en betydande porträttkonstnär.

1939 blev Linnqvist professor vid Konsthögskolan i Stockholm. Men undervisningen tog för mycket tid från hans måleri, så han lämnade posten efter två år. Kriget härjade i Europa, och i Sverige var rädslan stor för Hitlers framfart. Hilding Linnqvist var uttalat antinazist, och trots att krigsåren satte stopp för resandet utomlands, hindrade inte detta konstnären från att resa runt inom landet och fortsätta sin intensiva produktion av skisser, naturskildringar och porträtt.

1941 flyttade han in i en ateljévåning vid Bastugatan i Stockholm, där han lät sig absorberas av den magiska utsikten mot norr och Kornhamns-torg, och skapade andaktslika målningar. 1948 bjöds Linnqvist in att hålla en serie föreläsningar om konst på Nationalmusem, som sedan publicera-des i bokform, Tankar om konst. I denna text väger han för- och nackdelar i Picassos och Matisses konstnärsskap, och han varnar för konstens tendens att bli kommersiell. Han resonerar även kring stor-heter som Cézanne, Coubert, Dela-croix och Tinto-retto. 1949 gifte sig Hilding Linnqvist med opera-sångerskan Märta Delin. Konsten och musiken förenade dem, men de var samtidigt två högt medvet-na och självständiga konstnärspersonligheter.

I sitt porträttmåleri ägnade sig Linnqvist både åt individporträtt och grupporträtt. Hans för-måga till iakttagelse och inlevelse var djupgående och precis. Han upprepade sig aldrig i dessa porträtt. De har alltid överraskande anslag i kompositionen eller i skiftande sinnrika arrangemang. Koloriten i porträtten går ofta i mossgrönt, brunrött, svart och mörkblått. I Linnqvists senare porträtt ter sig modellerna mer som typer än som individer, något som kan vittna om den träffsäkerhet med vilken de är karaktäriserade. Han fick många beställningsuppdrag på porträtt och han porträtterade även de som stod honom nära, kollegor och uppdragsgivare. De värdinnor som fanns ibland honom, och särskilt barnen, återfanns ofta på porträtt. Konstnärs-kollegan Vera Nilsson, en vän från studietiden på akademien, finns avbildad, liksom Tage Erlander, som Linnqvist målat för Statens Porträttsamling på Gripsholms slott.

Blommor och växter är ett av de mest återkommande motiven i Hilding Linnqvists konstnärskap. Han var också en samlare. En observant betraktare av Linnqvists konst ser att vissa föremål återkommer i flera av verken. I stiftelsen Hilding Linnqvists konstsamling finns ett material så rikt att enskilda studier och målningar kan lyftas ur de sammanhang där de skapades, och visa på stickspår, tankegångar som kanske inte följdes till slut. Vi kan läsa in vad som var konstant , vad som var återkommande och vad som förändrades, under Linnqvists mycket produktiva, och nästan 80 år långa konstnärskap.