parkliv_2010

Nathan Coley, We Must, Cultivate Our Garden, 2007. Image: Jean-Baptiste Béranger

Utställning 28/8—7/11 2010

Parkliv

Dave Allen, Kerstin Bergendal, Martin Boyce, Nathan Coley, Dominique Gonzalez-Foerster, Martin Karlsson, Matts Leiderstam, Margaret Morton, Paola Pivi, Ingo Vetter, Annette Weisser, Elisabeth Westerlund, Kohei Yoshiyuki, Christine Ödlund

Med invigningsutställningen Parkliv vill vi aktivera den parkkontext som Marabouparkens nya konsthall bokstavligt talat är försänkt i. Som utställningens titel antyder har vi bjudit in konstnärer som intresserar sig för vad som utspelar sig i parken och hur vi förhåller oss till den som natur, kultur och fysiskt rum. Dessa olika aspekter av parkrummet går in i varandra och återkommer i utställningen på olika plan: på molekylär växtnivå, i naturens och kulturens ständiga växelverkan och i parkens sätt att skapa plats i offentligheten för möten och lek – en slags grundläggande mänsklighet. I samband med utställningen publicerar vi en katalog med texter av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, arkitekten och forskaren Katja Grillner och utställningens två kuratorer Bettina Pehrsson och Helena Selder.

Som offentligt rum ger parken uttryck åt ett mänskligt behov att odla och forma naturen efter egna önskemål. Odla gör man inte bara för att överleva – odlandet är också ett uttryck för en social, vårdande instinkt med potential att förändra människor, platser och relationer. I konstnärens Nathan Coleys stora ljusskylt WE MUST CULTIVATE OUR GARDEN har det berömda slutet på Voltaires upplysningsroman Candide upphöjts till ett moraliskt imperativ där ett med versaler uppfordrande ”VI” betonar en gemensam ansträngning. Detta ”VI” har pensionerade ingenjören Lee Burns gjort till sin livsuppgift. I Ingo Vetters och Annette Weissers film I Am Farming Humanity får vi följa Burns berättelse om sin personliga resa från bomullsfältet i Mississippideltat till den gård på Detroits Lower East Side där han ”bygger mänsklighet” och skapar gemenskap genom sina odlingar som hela grannskapet ges fri tillgång till. Detta seglivade behov hos människan att skapa sig en egen oas gör sig påmint under de mest ogynnsamma förhållanden. Margaret Morton skildrar med sina fotografier tillfälliga trädgårdar skapade av hemlösa på övergivna tomter på Manhattan i New York. Trots eländet i de hemlösas situation finner fotografen uppfinningsrikedom, skönhet och lugn.

Kopplingen mellan museet – platsen där idéer om landskap förmedlas av konstnärer – och landskapet självt är ett viktigt tema för Matts Leiderstam. Med sitt för Parklivsutställningen specialtillverkade Periskop (Marabouparken), kan besökarna stå på golvet nere i den underjordiska konsthallen och kika ut bland trädkronorna. Matts Leiderstam fäster vår blick på kopplingen mellan utställningsrummet och parklandskapet utanför – ett samband med potential att prägla inte enbart invigningsutställningen utan institutionen som helhet. I naturen utanför konsthallen pågår kampen ständigt fastän vi varken ser eller hör det med våra trubbiga, mänskliga sinnen. Genom verket Växternas kemiska språk har Christine Ödlund under en längre tid följt en forskargrupp på KTH som genom att registrera växternas kemiska reaktioner på olika stimuli försöker knäcka källkoden till hur växter kommunicerar. Christine Ödlund gestaltar i sitt verk de uppmätta resultaten i ett mångbottnat verk bestående av en skulptural pilskottsinstallation och partituren till två ljudverk: Stress Call of The Stinging Nettle och Plant Drummer.

Marabouparken beskrivs ofta som en ”funkispark” där det funktionalistiska tänkandet är tydligast artikulerat i den stora gräsmattan som är avsedd som en social yta att disponeras fritt för promenad, lek, picknick och vila. Paola Pivis (Untitled) Slope är en konstruerad grässlänt med perfekt ”rull”. Denna gigantiska grässkulptur ger en mångbottnad och lekfull kommentar till trädgården och parkens främsta fetisch – gräsmattan. Som ett sätt att påminna oss om den roll barnens lek spelat i formandet av Marabouparken och andra parker har konstnären Kerstin Bergendal med sitt konstnärliga forskningsprojekt Park Lek lånat lekprincipen från Parkleken – en barnkulturell institution ungefär jämngammal med Marabouparken. I Marabouparkens lokaler har konstnären inrett ett eget fysiskt och mentalt rum där hon bjuder in olika personer till diskussion och lek med parkens idé utan förutbestämt mål. Rummet som under arbetets gång fyllts med teckningar, foton, och modeller flyttar tillfälligt in i Parklivsutställningen för att sedan flytta upp till ett av konsthallens projektrum där processen får sin fortsättning.