Animation mot despotism
Ett seminarium med Midhat Ajanović, Nikica Gilić och Behzad Khosravi Noori
Fredag 23 november, 17.30–20.00
Vilka tänkbara alternativa framtider finns för det förflutna? Vilken undersöknings- eller rentav förhörsmetod skulle kunna användas för att destabilisera den givna berättelsen om det förflutna? Bilden av det förflutna måste kanske återuppfinnas för att bekräfta att det är möjligt att tänka på samhällsförvandling, frigörelse och solidaritet.
Seminariet utforskar förhållandet mellan världspolitik och animationsproduktion, med Zagreb Film i centrum. Den ställer frågan om hur det kalla krigets makropolitik påverkade de konkreta produktionsmedlen på Zagreb Film utifrån deras modernistiska förhållningssätt.
Genom att ställa idén om den tredje vägen, den alliansfria rörelsen och det kalla krigets polarisering på ena sidan, och antifascism och solidaritet i det globala syd på den andra, kan vi utveckla de handgripliga tvärkulturella kopplingar som stakar ut händelser som sammanfaller i en viss geopolitisk situation.
Midhat Ajanović
Titoismen och idén om den tredje vägen som ideologisk grund för Zagrebskolan inom animerad film
Geografiskt och ideologiskt befann sig Jugoslavien i gränslandet mellan de två motsatta blocken under det kalla kriget, och det tillhörde ingetdera. Idén om den tredje vägen var mycket populär i Jugoslavien. Folk såg sitt land som ett verkligt alternativ till det imperialistiska väst och det byråkratiska öst.
Den jugoslaviska regimen kritiserades sällan för bristande demokrati. De häftigaste angreppen kom från den nationalistiska högern, vilket bidrar till att förklara katastrofen som inträffade efter Titos död. Jugoslaviska filmskapare konfronterade sällan systemet. De flesta försvarade det varmt. Den tredje vägen var populär också bland Jugoslaviens främsta filmmakare – som tillhörde Zagrebskolan för animerad film. Satir var trots det ett viktigt inslag i Zagrebfilmerna. Men den satiriska udden var riktad mot reella globala problem som till exempel rasism, kolonialism, föroreningar, svält, fattigdom, rädsla för atombomben eller krig. Kritiken fanns där men den handlade inte om samhällskritik. Det jugoslaviska systemet undgick inte bara kritik: den hyllades indirekt men tveklöst. Föreställningen om ett litet, trotsigt land i kläm mellan två jättelika och fientliga världar återkommer i många av Zagrebstudions filmer. En liten oas av frihet omgiven av påtryckningar, skräck och faror var ett motiv som genomsyrade många av skolans främsta animerade berättelser. Den lilla människan som plågas av omgivningen men trots alla problem kämpar för sin livsstil, sitt oberoende och sin neutralitet – det var en gemensam nämnare för Zagrebskolans kreatörer, oavsett konstnärlig profil eller film- och bildspråk.
Strax efter Titos död 1980 visade sig den tredje vägen vara en fullständigt orealistisk verklighet, precis som La Grande Illusion. Idén om landet-mitt-emellan förlorade sin ursprungliga mening efter Gorbatjov, perestrojkan, Berlinmurens fall och det kalla krigets slut. Jugoslavien förlorade sin internationella ställning och upplöstes dessutom i ett blodigt krig.
Nikica Gilić
En bakgrund till Zagrebskolan och dess filmskapare
Zagrebskolan inom animerad film är representativ för en modernistisk och konstnärlig tendens inom filmen. Den har uppträtt i sammanhang som skiljer sig väsentligt från övriga länder, både i väst och öst. Konstnärerna som räknas till denna så kallade skola har dessutom aldrig haft någon gemensam stil. De var kraftigt individualistiska och gjorde animerad film av de mest skilda slag. Det är därför intressant att analysera Zagrebskolan dels utifrån den kollektivism som präglar allt producentbaserat filmskapande – både marknadsorienterat och ”socialistiskt” – och dels utifrån de tendenser som är typiska för all produktion av animerad film och det socialistiska Jugoslavien. För att utveckla sin fulla mångfald var Zagrebskolan tvungen att bemästra den tillväxt i organisationen som är karakteristisk för producentbaserat filmskapande och undvika inflytandet från både den klassiska animeringen rent generellt och den socialistiska kollektivismen mer specifikt (som i och för sig var svagare i Jugoslavien än i andra europeiska socialistländer men likväl starkt). Zagrebskolans storhet består enligt många i att individualismen tilläts blomstra. Men hade den varit möjlig och lika inflytelserik i ett land med andra sociala och geopolitiska egenskaper än Jugoslavien?
