En ögonblickets flora
Den amerikanske filmaren James Bennings tanke om konstnärens roll – att ”pay attention and report back” – har inspirerat sommarutställningen på Marabouparkens konsthall. I hans arbeten är seendet och blicken de främsta verktygen för att kontakt mellan motivet och konstnären/betraktaren upprättas, men utställningen innehåller också verk där intuition och lyssnande spelar en central roll. Parken själv är en självklar utgångspunkt.
Utställningen kan på ett plan sägas vilja undersöka om empati med vår omvärld kan vara ett verktyg för en mer hållbar utveckling av vår relation till naturen. På ett annat plan handlar det om att lyfta fram det föränderliga, tillfälliga, oväntade som en inneboende poetisk egenskap i naturen och i konsten – en egenskap som låter oss se verkligheten från nya perspektiv och öppnar upp för hopp och möjligheter till förändrade strukturer.
De verk som ingår i utställningen bygger på naturstudier och långsamma möten med natur i olika former – plantor, träd, fågelljud, hav. James Bennings film small roads (2011) ger betraktaren en omedelbar hågkomst av det ögonblick av stillhet och vidd man kan uppleva när man plötsligt står mitt i naturen efter en bilfärd – en idag nostalgisk känsla där såväl bilen som den omgivande naturen inte längre helt oproblematiskt kan symbolisera frihet.


Frank Ekebergs Ingenmannsland (2019) tar sin utgångspunkt i Norges borealiska regnskog och skapar ett ljudlandskap där fåglar och insekters läten gradvis försvinner under utställningens öppettider motsvarande regnskogens försvinnande under de senaste 100 åren. Inspelningarna är gjorda i skogar som är symboliska för den norska identiteten och närheten med naturen som idag snarare pekar på en samtida verklig förlust.

Ragna Misvær Grønstads stora träsnitt, Saltvannsblomst (2016–17) leder in mot det mytiska Sáivu, sjöar med dubbel botten under vilka en parallell värld existerar – en vatttenvärld som konstnären besökt för att samtala med några av historiens viktiga tänkare och poeter och från vilken hennes saltvattensblomster är hämtade. Ragna Misvær Grønstads arbeten grundas i en samisk världsbild och i en vidare förståelse av naturen som också innefattar det som inte omedelbart kan ses.

I Rosalind Nashashibis film Vivian’s Garden följer vi de två schweizisk/österrikiska konstnärerna Vivian Suter och hennes mamma Elisabeth Wild i deras vardag i Panajachel, Guatemala. Genom ett drömlikt perspektiv får vi komma nära inpå deras liv i regnskogen där de lever tillsammans. Vivian Suters konstnärskap kan snarast ses som ett samarbete med naturen, där slump, intuition och erfarenhet är viktiga aspekter. Rosalind Nashashibis film är ett kongenialt och ömsint porträtt av de båda kvinnorna och deras relation till varandra och platsen.

Karl Axel Pehrsons lämnade under 1970-talet det nonfigurativa måleri som han gjort sig känd för och hängav sig åt att måla naturlandskap, skalbaggar och småkryp. Trots att den flora och fauna som Pehrson tecknat vetter åt det fantastiska så framgår det att han intensivt studerat verklighetens djur- och växtrike. Många av växterna liknar kompositioner av verkliga växtdelar som återgetts med stor realism och hans nya skalbaggsarter har tillkommit med stor biologisk insikt.
Pia Sandström bidrar med en nyproducerad storskalig textil installation som tar sin utgångspunkt både i parkens växter och i ett pågående textarbete. I handskrivandets och tecknandets långsamma reducerande av tankar och bilder, koncentreras uttrycket till ett verk som befinner sig mellan text och bild. En plantas rot, växt, knopp, blomning och nedvissnande är en process som rymmer såväl det dolda växandet under jord som den utslagna blomkronans starka visuella kraft och hur den berör oss.
Verket talar om en ömsesidighet i relationen mellan människa och natur där också skönheten är central. Vad säger oss rosen?

Ulla West satte sommaren 2021 upp ett laboratorium i konsthallen där hon använde parkens många växter i färgexperiment. I En ögonblickets flora återvänder hon till materialet och presenterar två nya verk som bygger vidare på processen – föränderliga vägar blir till en karta över arbetet i Marabouparken. Färgningar på tyg och papper är avtryck av passerande tid där sol och syre är avgörande för den blå färgen i indigo och i cyanotypier. Cyanotypier är solljusavtryck, blåkopior, en tidig fotografisk kopieringsmetod. Någonting framträder och försvinner, övergåendet visar en långsam utveckling och förändring.
Utställningen är curerad av Helena Holmberg och Erik Sandberg.


