Ferhat Özgür

Let Everybody Come Out Today

I årets första utställning på Marabouparken konsthall presenterasverk avden internationellt uppmärksammade turkiske konstnären Ferhat Özgür. I sina videofilmer och fotografiska arbeten kopplar Özgür genom till synes enkla gester samman individens verklighet med större frågor som rör människans livsvillkor i en föränderlig värld. Med humor och värme skildrar Özgür de utmaningar som människorna står inför i ett land där gränserna mellan islam och kristendomen, turkiska traditioner och västerländska influenser tänjs och omförhandlas.

2002 bad Ferhat Özgür sina grannar på gatan där han växte upp att posera för ett gruppfoto utanför deras hem. De hade flyttat från den turkiska landsbygden till Ankara och byggt sina hus i huvudstadens utkanter. Nu skulle deras del av staden jämnas med marken. I diptyken Let Everybody Come Out Today stirrar grannarna in i kameran med bister uppsyn, märkta av livet. Detta är ett nyckelverk i Özgürs konstnärskap. Under ett flertal år har konstnären kritiskt granskat de förändringar som äger rum i hans hemstad Ankara, där mindre byar och informella bostadsområden har rivits och ersatts av höghus och köpcentra.

Videon I Can Sing visar hur höghus börjar dyka upp bland de minareter som har dominerat Ankaras stadsbild. En kvinna i traditionell huvudduk står framför sitt ombyggda hus och mimar till Jeff Buckleys cover av Leonard Cohens Hallelujah. Denna klassiska låt vars text har tolkats på många olika sätt handlar i denna dubbla cover om hur förändringarna i staden möts av både hyllningar och motstånd.

Well it goes like this / The fourth, the fifth / The minor fall and the major shift

Till och med durackorden i den populära västerländska låten tycks vara en indikator på rotlöshet, då de utplånar de typiska molltonerna i traditionell turkisk musik. Kvinnan som gungar i takt med Hallelujah och sträcker sina armar mot skyn förkroppsligar de sociala omvälvningarna och förändringarna.

Både videon Metamorphosis Chat (2010) och den senare Women in Love (2013) refererar till de turkiska såpoperornas narrativa ramverk. Özgür anlitar ofta släktingar och vänner som skådespelare i sina filmer. Tillsammans utarbetar de bilder och gester som på ett visuellt sätt uttrycker de svårigheter som framför allt kvinnor står inför i ett patriarkaliskt samhälle och i en nutid som ständigt producerar nya verkligheter och ifrågasätter traditionella uppfattningar om ett lyckligt liv.

I Metamorphosis Chat träffar Özgürs mor, som bär traditionell huvudduk, en väninna i moderna kläder, över en kopp te. Kvinnorna bestämmer sig för att inta varandras roller och börjar byta kläder. Özgürs inflytande som regissör minskar i takt med att kvinnor så att säga blir varma i kläderna och själva börjar forma berättelsen. De är hjärtliga, vänliga och öppna i vad som kunde ha varit en genant situation, de skrattar åt sig själva och åt varandra – vilket får den rädsla och det aggressiva moraliserandet i debatter om symboler med religiösa konnotationer att komma på skam.

I Özgürs senaste arbete Women in Love berättar några medelålders kvinnor, som blev bortgifta som barn, om sina döda män. Samtalet kretsar kring utsatthet och isolering, plågsamma beskrivningar av våld i hemmet och alkoholmissbruk men även skildringar av lojalitet, kärlek och saknad.

En personlig berättarröst genomsyrar Özgürs konstnärskap och de sociala och politiska frågeställningar som lyfts fram har relevans långt utanför Ankaras och Turkiets gränser.