Marabouparken konsthall inleder hösten med en utställning av norska konstnären Liv Bugge. Utställningen som är Liv Bugges första större presentation i Sverige, bygger på två filmverk från 2018, The Other Wild och To accept theirs, to make it mine, to wish it for myself, en ljudinstallation, Instructions to make use of an already present itch (2017), installerade objekt och ett nytt filmverk/installation, Play (2019).

I en guidande text till den utställning som utgjorde en del av hennes nyss avslutade doktorsavhandling i konstnärlig forskning vid Konstakademin i Oslo beskriver Liv Bugge hur hon kopplar samman två magiska försvinnanden: fossilens försvinnande in i den museala strukturen och i historien, och de intagnas försvinnande in i fängelsestrukturen – bort från samhället. Samhällets strukturer fungerar här som magiska apparater för historieskrivning och bevarande av normen, samtidigt som de/det som bedöms tillhöra dessa strukturer försvinner från nuet, naturen/samhället och normaliteten. Strukturernas påtvingande anpassning av kropparna är inte den enda kommunikation som sker här. Kropparna, de levande och de icke-levande, lämnar spår och avtryck efter sig. I fängelset har väggarna skador och inskrifter, håligheter efter aggressioner, inristade namn på människor och platser. Den fossiliserade trilobiten är en bild av sten, ett hundratals miljoner år gammalt avtryck av vad som en gång var ett av världens vanligaste djur. Den och annat liv vid den tiden utgör grunden for de fossila resurser som den norska ekonomin är beroende av, och som vi nu försöker lämna bakom oss.

Har de något att berätta, inskriptionerna på fängelsets väggar, den fossilerade trilobiten? Liv Bugges arbeten bygger alla på samtal – samtal med människor, föremål, djur och natur. I lyssnandet till den andra öppnas den egna kroppen upp för bilder – hon talar om kroppen som en bildskapande apparat – eller ord, kanske en doft eller en tanke. Hennes metod innebär att även bilden av det objekt hon vill ha kontakt med är föremål för samtal – man kan se det som att det gäller även för vår upplevelse av konst. Lyssnandet: att det sker ett utbyte mellan dig och verket.

I det nya verk som Liv Bugge gjort till utställningen är filmen uppdelad i flera projektioner. Filmens huvudpersoner är huskyer, hundar som används för draghundsport. De är filmade i den stora hundgården vid hennes familjs hem. Hon pratar om sin utvidgade familj – ibland upp till 60 individer –  som tillsammans utgjorde vardagen. De dyker upp lite här och där i utställningsrummet. Visar sig eller inte. Även här gäller det att vänta in, att ge tid för hunden att komma fram – en omvänd akt av försvinnande/framträdande.

Det taktila spelar en viktig roll i Liv Bugges verk; det är genom kroppen vi kommunicerar och skapar oss bilder av världen. Händerna som sorterar sten på museet, ryggarna och benen som bär bort allt som inte kan bli kvar, materialens ytor, fingret som följer ristningarna i fängelsets korridorer. Det är en konkret värld av kroppar och annan materia.
Flera av de verk som bygger på hennes arbeten i fängelser delar de intagnas situation av att befinna sig i en sluten miljö, osynliga för storsamhället. De har blivit installerade som offentliga verk på de (icke offentliga) platser de ursprungligen kom ifrån, och är inte möjliga att se annat än på bild. Det gäller den betongvägg som konstnären låtit installera på fängelsets rastgård: ytan är alltid 34 grader varm, samma temperatur som mänsklig hud. Här kan man stå vid väggen och uppleva värmen, var och en för sig, men tillsammans.