Den internationellt verksamme konstnären Luca Frei gör sin första större utställning Words & Works & Worlds i Sverige.
Den schweiziske konstnären Luca Frei har de senaste åren deltagit i flera viktiga internationella utställningssammanhang bla. Istanbul biennalen (2005), Künsthalle Fridericianum (Kassel, 2005), Centre Culturel Suédoise (Paris 2004), Rooseum (Malmö, 2003), Künstverein München (2003), Index (Stockholm, 2002). Luca Frei (f. Lugano 1976) utexaminerades från Malmö konsthögskola 2002 och är bosatt i Lund).
Luca Freis konstnärskap utgår från en Bauhaus inspirerad färg- och formskola. Med denna estetisk-pedagogiska skolning i ryggen återkommer han till arbeten som kretsar kring fri inlärning, kunskap och dess transformerande potential. Med text, bild, färg- och formmässiga ingrepp i miljön skapar konstnären associationer kring en idé eller en plats arkitektoniska förutsättningar och dess inneboende möjligheter.
Emblematisk för Luca Freis konst är en väggmålning av en figur som lekfullt kastar upp ett antal hexagoner i luften. Hexagonerna och grundfärgerna återkommer som ett slags symboler för vetandets minsta byggstenar. Samma tematik kan skönjas i ett foto av en gatuartist framför Centre Pompidou som med sina färgade bollar tycks jonglera med arkitekturens färgkodning och själva institutionens struktur (från Balancing Acts, 2004).
På en magnetisk vägg, som påminner om skolornas svarta tavla, kan publiken med hjälp av en stege flytta runt bokstäver som på ett gigantiskt alfapet, där det begränsade antalet bokstäver utgör verkets och publikens kreativa ram (från Everything was to be done. All the adventures are still there, 2003).
Hexagonerna återkommer, i färgat plexiglas, hängande från ett stort metallträd runt vilken bänkar finns uppställda att sitta på (från Imagine Action, 2004). Trädet och bänkarna utgör ett slags primära beståndsdelar från torg och parker, offentliga platser för reflektion och samtal. Trädets placering inomhus byter yttre mot inre rum, privat mot offentligt, i en visuell gestaltning som reflekterar hur både det offentliga samtalet och den offentliga platsen under hotande omständigheter tvingas in i det privata. Genom att låta galleriets mäktiga stödpelare träda fram ur väggar och golv bemålade, skapar konstnären på ett liknande sätt både en förtätning av och ett förhöjt medvetande om Marabouparken annex egen arkitektur.
