• Miriam Bäckström, New Enter Image, utställningsbild 2017-2018. Foto: Jean-Baptiste Béranger
    Miriam Bäckström, New Enter Image, utställningsbild 2017-2018. Foto: Jean-Baptiste Béranger
16 december 2017–8 april 2018

Miriam Bäckström – New Enter Image

Miriam Bäckström, New Enter Image, utställningsbild 2017-2018. Foto: Jean-Baptiste Béranger
Miriam Bäckström, New Enter Image, utställningsbild 2017-2018. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Miriam Bäckströms nya verk New Enter Image tänjer på gränserna för fotografi, textil och arkitektur. I konsthallen skapar en storskalig installation med hängande vävda bilder, en arkitektur av material och former. Bilderna är baserade på extremt högupplösta digitala fotografier av anspråkslösa ytor och material som textil, plast och kartong. De utgår från en detaljrikedom som bara kan registreras med avancerad teknik och överför den till vävens mer traditionella och taktila bildspråk. Där den fotografiska bildens upplösning upphör tar vävens trådar vid.

I tidigare verk har avfotograferade rum och interiörer avslöjat sig som arrangerade eller illusoriska. I serien Scenografier (1996–2002) syns två bilder samtidigt. Å ena sidan dokumentationen, den värld Bäckström befinner sig i när hon fotograferar en filmscenografi; å andra sidan illusionen, filmscenografin som en verklighet i sig. Det fiktiva och det verkliga är av samma vikt och relevans men ändå visuellt åtskiljbara. I New Enter Image smälter däremot fiktion och verklighet ihop till en bild.

Fotografiet har sedan det uppfanns på 1840-talet placerat oss som betraktare framför bilden, på den plats där kameran stod när bilden togs. Idag betraktar vi inte längre bilden; med den nya digitala perceptionen har vi tagit ett steg in i bilden. Vi har blivit bilden, och möjligtvis betraktar vi vår omgivning utifrån dess perspektiv.

Den artificiella verkligheten saknar de regler och restriktioner som bestämmer dess fysiska motsvarighet. Idag har fotografiet tvingats överge sin traditionella uppgift, att avbilda (dokumentera och representera) en verklighet. Den fotografiska bilden signalerar inte längre ”en sann avbildning av det verkliga”; istället refererar den till sig själv, imiterar sig själv och sina tidigare versioner.

I New Enter Image driver Bäckström den fotografiska perceptionen till en punkt där uppdelningen mellan teknik och bild, material och yta blir så paradoxal att den inte längre kan upprätthållas. Själva begreppen löses upp. Som metod använder hon sig av imitation och illusion, igenkänning och förvanskning. Verken förefaller vara tvådimensionella avbildningar, men i själva verket gör de alla avbildade ytor oidentifierbara och erbjuder betraktaren hypotetiska, teoretiska och högst spekulativa bild-karaktärer.

Miriam Bäckström, New Enter Image, utställningsbild 2017-2018. Foto: Jean-Baptiste Béranger
Miriam Bäckström, New Enter Image, utställningsbild 2017-2018. Foto: Jean-Baptiste Béranger

I utställningen visas dessutom filmen Som man brukar säga, ett iscensatt skådespel som filmats inför en publik. Verket handlar om konsten att föra ett samtal, eller en tävling i skådespeleri. Varje karaktär i spelet representeras av ett individuellt utformat replikhäfte. Sex skådespelare tilldelas var sin karaktär, utan att på förhand få veta vem de ska spela. Ingen möjlighet till genomläsning eller repetition ges. Enligt spelreglerna är allt tillåtet: skådespelarna väljer själva under spelets gång vilka repliker och anvisningar de vill använda sig av för att gestalta den karaktär de tror sig vara.

Det återkommande i tal och handling är den grund karaktären står på, hennes möjligheter och begränsningar. Här radas drifterna upp på löpande band, och samtidigt våra livslånga försök att dölja dem. I det återkommande blir inte bara karaktären synlig utan även hennes öde, men bara för den som väljer att se.

I Miriam Bäckströms konstnärskap kombineras fotografi och video, dramatik och performance, objekt och installation, och teknikerna korsbefruktar varandra. Hon använder sig av ”karaktären” – rollerna vi spelar och som spelar oss, egenskaperna vi ser hos andra människor och hos föremål – som precisionsinstrument för att plocka isär och sätta ihop bilder, språk och beteende. Hon försöker därmed skapa nya beteenden, en ny språkförståelse och bilder så som vi aldrig tidigare sett dem.