Phil Collins – The world won’t listen

Marabouparken har det stora nöjet att presentera en utställning med den internationellt kände brittiske konstnären Phil Collins. Collins arbetar ofta i socialt och politiskt omstridda områden och använder sig av inslag från populärkultur, lågbudget-tv och reportageliknande dokumentärer för att formulera en typ av kritisk närhet till samtida medier – både en fascination över och en vaksamhet inför de sätt på vilka dessa medier strukturerar upplevelser.

Phil Collins, the world won't listen, 2004-7, Courtesy Shady Lane Productions.

I utställningen på Marabouparken presenterar Collins sin omtalade videoinstallationthe world won’t listen i tre delar. Trilogin, som spelades in i Colombia, Turkiet och Indonesien, visar fans till det inflytelserika indie-rockbandet The Smiths som framför karaokeversioner av låtar från gruppens samlingsalbum från 1987 The World Won’t Listen. Collins började arbeta på the world won’t listen i Bogotá 2004, där han spelade in hela skivan på nytt, ton för ton, med lokala musiker och skapade en fullt fungerande karaokemaskin. Den andra delen ägde rum i Istanbul 2005 och ingick i den nionde Istanbulbiennalen. Den sista delen spelades in 2007 i Djakarta och Bandung, växthus för den blomstrande indonesiska rockscenen. Av hundratals tagningar från de olika länderna ställde Collins samman the world won’t listen enligt låtlistan på The Smiths originalalbum och skapade på så vis en samling ’videoalbum’. Verket som är ett ömsint, humoristiskt och stundtals hjärtskärande porträtt av mänskligheten, undersöker medieringen och kraften i populärkulturens globala räckvidd. the world won’t listen är på många sätt representativt för både den skärpa och den känslighet som karakteriserar Collins konstnärliga metod – en gripande skildring av vår längtan efter och kamp för ett individuellt uttryck eller, som konstnären uttrycker det, av ’självförverkligandets och självbegränsningens ljuva ångest’.

Phil Collins, SOUNDS, August 12, 1978 (2006), SOUNDS October 27, 1979 (2006), RECORD MIRROR, March 29, 1980 (2006), photo: Jean-Baptiste Béranger.

Phil Collins, britney #3, 2001, Courtesy Shady Lane Productions.

Phil Collins, el mundo no escuchará, 2004, Courtesy Shady Lane Productions.

Bland övriga verk i utställningen visas serien britney som består av storskaliga tryck av vanställda Britney Spears-affischer som Collins fotograferat i New Yorks tunnelbana 2001. En serie screentryck från 2006 är baserade på brev som en ung Morrissey, som själv var en besatt fan och samtidigt en ambitiös musikskribent, skrev till Londons musiktidningar i slutet av 70- och början av 80-talet. Collins lyfter fram ett urval av dessa passionerade och bitska bidrag som sällan kom med i recensionerna. Båda verken bygger vidare på en av de centrala aspekterna av the world won’t listen, nämligen frågan om fandom och kulturell fascination, och belyser de mekanismer som styr noggrant konstruerade självbilder och självmytologisering.

Om Phil Collins
Phil Collins är född 1970 i Runcorn och bor och arbetar för närvarande i Berlin. Bland Collins senare projekt märks they shoot horses från 2004 – en discodansmaraton organiserad i Ramallah, Palestina och ’telenovelan’ soy mi madreproducerad i Mexico City 2008. I marxism today (prologue) som premiärvisades på Berlinbiennalen 2010 skildrar Collins de mänskliga konsekvenserna av en sammanfallande världsbild via samarbete med östtyska fd lärare i marxism-leninism.

Bland separatutställningar märks British Film Institute, London och Jarla Partilager, Stockholm (båda 2011), Cornerhouse, Manchester och daadgalerie, Berlin (båda 2010), Tramway, Glasgow (2009), Aspen Art Museum, Colorado (2008), Dallas Museum of Art, Texas och Carnegie Museum of Art, Pittsburgh (båda 2007), San Fransisco Museum of Art och Tate Britain, London (båda 2006). Phil Collins var en av de nominerad till Turnerpriset 2006.