Under 2017 inleder Marabouparken ett nytt vistelseprogram där organisationer, arkiv och kollektiv gästar konsthallen för att under en tid utveckla och arbeta med sina verksamheter på en annan plats. Under vistelsen kommer de att generera ett publikt program för konsthallens besökare som samtidigt får möjlighet att ta del av gästorganisationernas verksamheter och utforska deras arkiv.

I samarbete med Filmform utvecklar vi under tre månader en specifik samling filmer gjorda av och om kvinnor. Under perioden blir det möjligt att upptäcka Filmforms arkiv och ta del av organisationens historia och utveckling. Filmforms vistelse på Marabouparken innebär en tid av eftertanke under en förändringsfas där de själva undersöker hur de i framtiden ska arkivera sin samling och presentera den för allmänheten via sin nya webbplats. Förändringsprocessen öppnar för frågor om hur arkiv utvecklas mot bakgrund av den snabba utvecklingen inom filmen, utrustning, material och processer. Hur kategoriserar och samlar man film som handlar om kvinnors erfarenheter och feminism med ett intersektionellt perspektiv när genuskategorierna har luckrats upp? I ett publikt program på konsthallen inleds en diskussion om dessa frågor och Filmforms fortsatta utveckling i en serie filmvisningar i samarbete med konstnärer och andra filmarkiv.

Klicka här för att se kommande filmvisningar

ACTS OF SELF RUIN
Läs mer om utställningsprogrammet.

Upphovsmannen är en kvinna

Alma Haag, Ellen Dahlberg och Ragnhild Haarstad

Ett fåtal kvinnor i Sverige under 1900-talet, spridda på olika tidningsredaktioner, trotsade samhällets föreställningar och visade att det var möjligt att inta en framstående plats inom presskåren. Deras bilder fångade med yttersta närvaro och gehör sin samtids viktiga ögonblick, personer och händelser och de fick stor spridning i tidningarnas upplagor. Utställningen Upphovsmannen är en kvinna presenterar tre av dessa fotografer: Alma Haag, Ellen Dahlberg och Ragnhild Haarstad. Gemensamt spänner de över nästan hundra år av pressfotografi.

Alma Haag

Alma Haag (1882–1979) är en av Sveriges allra första pressfotografer och med stor sannolikhet den första kvinnan i yrkeskåren under tidigt 1900-tal. Hon skickades ut att fotografera en mängd viktiga nyhetshändelser och personer, statsbesök, kungabesök, sportevenemang, Stockholms stadsmiljöer, politiker, berömda skådespelare med flera, men erhöll aldrig fotocredit i tidningen. Efter en tid som reprofotograf var hon med att bygga upp och driva Dagens Nyheters klichéanstalt i början av 1900-talet. Under sina dryga trettiofem år på DN ser hon klichéanstalten växa från en handfull anställda upp till femtiotalet. Hon är verksam under två världskrig på en av Sveriges snabbast växande dagstidningar.

Ellen Dahlberg

Ellen Dahlberg (f. 1921) beslutar sig under 1930-talet för att bli fotograf trots att hon får höra att det inte skulle vara möjligt för en kvinna. I Stockholm får hon en lärlingsplats hos den välkända fotografen Anna Riwkin som då främst ägnade sig åt porträtt- och dansfotografi. Det visar sig dock snart att Ellen Dahlbergs fotografiska intresseområde är samhällsreportaget och under 1940-talet förser hon SE, Folket i Bild, Tidningen Vi, SSU:s tidning Frihet och många andra fack- och veckotidningar med berättande bildreportage från både Sverige och omvärlden.

Efterkrigstidens bildserier visar ursprunget till några av våra vanligaste råvaror från Latinamerika och mycket av det som Europa behövde för att återhämta sig efter kriget. Men även reportagen från Sverigeresorna visar den mindre bemedlade, kroppsarbetande människan, en ganska hård tillvaro av fysiskt arbete och fattigdom, dock alltid återgivna med drag av försoning, hopp och tro på att förändring är möjlig. Även flera utländska tidningar såsom National Geographic har publicerat Ellen Dahlbergs bilder.

Ragnhild Haarstad

Ragnhild Haarstad (f. 1935) gick tidigt som lärling hos hovfotografen Edvard Welinder och som elev hos Christer Strömholm. I utställningen visas för första gången ett urval av Ragnhild Haarstads gatubilder från 1950-talet. När några av dessa får pris i en fototävling blir det biljetten till en halvtidsanställning som fotograf på Svenska Dagbladet. Detta trots ett starkt motstånd mot att ha en kvinna bland kollegorna på redaktionen.

Under fyra decennier är Ragnhild Haarstad sedan kvar på Svenska Dagbladet, de sista tio åren som bildredaktör. Mångfalden av uppdrag är stor och många samtids historiska ögonblick och betydande politiker, artister och internationella celebriteter fångas genom Ragnhild Haarstads kamera. Trots mängden uppdrag har Ragnhild Haarstad ofta lyckats hitta något överraskande hos redan välkända personer samtidigt som hon även har förmågan att framhäva det unika hos den vanliga människan. Inte sällan finns det en spänning mellan det givna och det motsägelsefulla i Ragnhild Haarstads bilder som får betraktaren att stanna upp och reflektera. 1971 får Ragnhild Haarstad utmärkelsen Årets fotograf. Hon är än idag den enda kvinna som fått priset.

Revolution Poetry presenterar Revolution Art

Revolution Poetry är en i Stockholm baserad plattform för kultur, konst och Spoken Word, som sedan starten 2009 har utvecklat en ny scen för röster som sällan hörs, ofta med rötterna i Stockholms förorter. Revolution Poetry har under sju år intagit stora och små scener runtom i Sverige och byggt upp en rörelse för konstnärer och aktivister som använder sina röster för att bidra till bilden av läget i Sverige i dag, våra drömmar och hur vi kan förbättra situationen.

Revolution Poetrys arbete vilar på en tro på rättvisa och på att bereda plats i det offentliga rummet för personer som känner att de inte kan göra sina röster hörda. Efter framgångarna är Revolution Poetry nu redo för en ny fas i och med samarbetet med Marabouparken konsthall. Under forskningsvistelsen kommer Revolution Poetry att utveckla en ny inriktning med namnet Revolution Art, som blir en ny scen där konstnärer och artister kan utveckla multidisciplinära arbeten som inte behöver vara knuta till ett liveuppträdande. Under tre månader kommer Revolution Poetry att använda ateljén på Marabouparken för att dela med sig av sitt arbete, arrangera möten med konstnärer, samtal och arbetsseminarier. Här kan man tillbringa tid och ta del av dokumentation från tidigare uppträdanden och läsa böcker som handlar om postkolonial politik.

Under deras forskningsresidens är du välkommen att komma och använda dig av deras arbetsrum i Marabouparken konsthall. Under några onsdagarkvällar finns medlemmar från Revart på plats för möte och diskussion. För datum följ dem på Facebook här!

Detta är andra upplagan av Marabouparkens nya serie forskningsvistelser och en del av det pågående forskningsprojektet Acts of Self Ruin som undersöker hur man bygger solidaritet och jämlikhet i individualismens tidevarv. Vistelsen är knuten till den pågående utställningen Starting from the Self, där personliga erfarenheter används för att ifrågasätta samhällsstrukturer som splittrar oss.

Revart – Rättvisa genom konst

Utställningens huvudverk är Redogörelse framlagd för en akademi en filmessä som utforskar en neoliberal och Kafkaliknande arbetsplats på en högskola där språket har blivit ett konfliktredskap. Report to an Academy är en omarbetning av Franz Kafkas noveIl med samma namn. I Kafkas originalberättelse håller en apa ett anförande om sin övergång till livet som människa. I Brownes verk förvandlar sig en kvinna till en bläckfisk, och talar om sina skäl att fly och transformera sig, i sökandet efter nya och smidigare former att uttrycka sig.

Redogörelse framlagd för en akademi bygger på Brownes och hennes kollegors erfarenheter av att arbeta på ett universitet. I en serie workshops med personal och studenter på Kungliga Konsthögskolan och Konstfack utforskas olika sätt att bemöta institutionellt språk genom aktiviteter så som att skapa poesi av den graffiti som finns på skolan, och förkroppsliga rum av icke-framförda-klagomål genom munavgjutningar. Varianter av denna workshop äger även rum på Glasgow School of Art & University College i Dublin. Workshoppen och filmen vill ge uttryck åt och dela med sig av föreställningar kring nya kroppsliga erfarenheter av arbete inom kunskapsproducerande institutioner. Delar av workshoppen återfinns i utställningsguiden.

Detta är Sarah Brownes första utställning i Sverige och inleder en ny serie soloutställningar i boxen på Marabouparken konsthall. Redogörelse framlagd för en akademi är andra utställningen inom ramen för programmet Acts of Self ruin, ett längre arbete på Marabouparken, som undersöker kampen för kollektiv gemenskap och jämlikhet i individualismens tidsålder. Med denna presentation undersöker Browne arbetsplatsens utanförskap och den fysiska stress arbetarnas kroppar utsätts för. Redogörelse framlagd för en akademi var från början ett beställningsverk av Manual Labours, ett forskningsprojekt med fokus på den ”klagande kroppen” på arbetsplatser i samhället idag.

Våren 2017 har Marabouparken konsthall ett samarbete med Livstycket i Tensta. Intentionen med samarbetet är att skapa ny kunskap om synen på kvinnors arbete genom historien fram till idag.

I projektet ingår: en utställning (6/5–28/5), ett samarbete (workshops under februari, mars och april), och ett event (en modevisning 20/5).

Robel Temesgen presenterar härmed sin första separatutställning i Sverige. Temesgen arbetar med måleri, installationer och handskrivna tidningsblad, och de verk som visas här kretsar kring olika strategier för att bemöta den sociala, politiska och ekonomiska situationen i Etiopien. Temesgen intresserar sig för hur det offentliga rummet skapas, och för kopplingen mellan andliga eller kulturella mötesplatser och deras potential som mötesplatser åt politisk samhörighet. Via en ny serie målningar reflekterar han över dessa ännu förbisedda platser. I betraktarens öga kan målningarna vid första anblick framstå som en angenäm samling färg och form; Robel Temesgen fyller emellertid detta till synes motståndslösa medium med ny mening.

Via en serie nyhetsblad återges olika berättelser och händelser ur etiopisk media i ett collage av röster och skeenden. Denna fragmentariska samling notiser från 2014 till 2015 har omsorgsfullt tecknats ner för hand, sida efter sida. Dessa repliker av gamla nyheter blir som en kommentar till frågan om vad för sorts innehåll våra dagstidningar sprider idag och vilket värde de har. I en annan serie små, handgjorda publikationer, finner vi imitationer av sådant som man ibland ser på heliga amuletter. Dessa pyttesmå sidor är tryckta med bilder av offentliga platser som fått betydelse genom de samlingar som ägt rum där, som en öppen fråga i intimt format om huruvida dessa platsers politiska potential kan fångas på film eller i tryck. Bakom trappan till utställningen ligger tidningar att läsa. I Addis Abeba hyr man ofta tidningar istället för att köpa dem när man vill ha läsa nyheter, bläddra i annonser eller leta jobb. Inte heller tidningarna som ligger här kan tas med, men slår dig gärna ner och bläddra en stund eller ägna en stunds reflexion åt vilken sorts samlingsplats som du tycker ha skapats här.

Översättning: Maja Thrane

Lilian Domec, Hackney Flashers, Helga Henschen, Lubaina Himid, Pia Sandström och Billie Zangewa

Starting from the Self är en grupputställning kring konstnärer som använder sig av sina personliga erfarenheter för att förstå samhällets uppbyggnad och organisering av oss. Särskilt fokus ligger här på hur kön, ras och klass spelar in i gränserna mellan det privata och det offentliga, samt på de olika strategier folk har använt sig av för att överskrida och omförhandla dessa gränser och rumsliga kategoriseringar.

I utställningen ingår verk av Helga Henschen, en konstnär som under den senare delen i sitt liv var verksam och bosatt i Sundbyberg, och som ihärdigt och lekfullt lät sina ord och verk ta plats i det offentliga rummet. Henschen är bl a känd för hur hon omformulerade reklamutrymme genom att använda det som en offentlig plattform för samhällskritik. Hon fann också en användning för sin konstnärliga verksamhet i den offentliga politiken och i samarbete med Socialdemokraterna, och kämpade för barn, kvinnor och politiska fångars rättigheter. Den stockholmsbaserade konstnären Pia Sandström har skapat ett nytt verk till utställningen där hon utforskar det urbana landskapet, via de andra medverkande kvinnliga konstnärernas perspektiv och erfarenheter. Pia Sandströms verk bildar ett sorts ramverk till övriga arbeten av Helga Henschen, Lilian Domec, Hackney Flashers, Lubaina Himid och Billie Zangewa.

Uppdelningen mellan det offentliga och det privata rummet, och de koder som där gäller, blir ibland smärtsamt tydliga när det kommer till konstens rum. Alla dessa oskrivna regler om att iaktta tystnad, att inte springa eller till och med varifrån utställningsplatsen ska beträdas, kan skapa en känsla av olust. I Marabouparkens konsthall, försöker Pia Sandström leka med, och upplösa dessa regler. En alternativ dörr till utställningen ställs här på glänt, genom vilken besökaren inbjuds att beträda utställningen bakvägen. Ett tillägg av ett antal pelare knyter an till konsthallens ursprungliga arkitektur som Pia Sandström låter fungera som bärande element åt Helga Henschens affischer, och skapar så en simulering av de kulturtavlor som vanligen pryder lyktstolparna i stadens offentliga rum. Via målade pilar och golvmarkeringar inbjuds besökaren att skapa kopplingar till och mellan de övriga verken.

Henschens och Domecs verk har till exempel en hel del gemensamt. De vara aktiva under samma period, och de använde båda sitt arbete – teckningar och kommentarer i det offentliga rummet – för uppmuntra till politisk debatt. De var också båda aktiva i kvinnorörelsen, och pådrivande för införandet av jämställdhetsreformer under sjuttiotalet. Kvinnors rättigheter lyfts även fram i Hackney Flashers diabilder, som under samma period drev en kampanj i England kring frågor om barnomsorg och kvinnors isolering i hemmet. Frågor kring moderskap och kvinnlig identitet idag finner vi i Billie Zangewas verk i hennes avbildningar av moderna mödrar, ensamstående och starka i sina hem.

Men vad händer när vi lämnar hemmet och intar det offentliga rummet? Vilka regler och gränser är det som verkar där? Lubaina Himids verk Monuments utforskar det vi möts av när vi inträder i staden: vilka personer figurerar på gatunamn eller historiska monument? Och vilka är de dolda kriterier som befäster vem som skapar staden och vem den är till för? I hennes verk Jelly Mould Pavillions föreslås en alternativ rundvandring i konsthallen. Här ges förslag på nya monument till staden Liverpool, så som de skulle se ut om staden verkligen erkände hur vissa grupper bidragit till att göra staden vad den är idag.

Alla dessa verk väcker frågor om köns-, ras- och klasspräglade gränser och åtskillnader, frågor som i högsta grad ter sig viktiga att diskutera i dagens samhälle. Det rör sig om en kritik som har växt fram ur de medverkandes vilja att utgå från sig själva, att bygga på sin egen bakgrund och erfarenhet för att förstå hur samhället segregerar oss. Men dessa verk ger också hopp och förslag på steg framåt för att skapa debatt, förändra och överskrida dessa invanda föreställningar. Staden kan ses som en plats där dessa osynliga gränser förstärks, men också utsätts för pågående förändring och engagemang, där dessa oskrivna regler för hur man bör uppföra sig bortses ifrån och därmed undergrävs. Eller som Lilian Domec en gång skrev på ett vykort till en vän och kollega: konsten måste visa att allt är möjligt – om man bara gör sig kvitt gängse tankestrukturer.

I samband med utställningen öppnar vi upp konsthallen för Spring Clean – en helg ägnad åt evenemang och performances som utforskar de olika sätt på vilka samhället formar oss till att bete oss i olika rum, från det offentliga till det privata, från hemmet till arbetet. För mer information och för hela programmet, se vår hemsida www.marabouparken.se

Starting from the Self är den tredje utställningen inom ramen för Acts of Self Ruin. Den knyter samman konstutövare som utmanar och ifrågasätter de gängse gränserna mellan jaget och samhället och mellan det privata och det politiska; konstnärer som sätter sig själva på spel genom att ifrågasätta hur olika kroppar och handlingar i det offentliga rummet kontrolleras (och iscensätts).

Översättning: Maja Thrane

Miriam Bäckströms nya verk New Enter Image tänjer på gränserna för fotografi, textil och arkitektur. I konsthallen skapar en storskalig installation med hängande vävda bilder, en arkitektur av material och former. Bilderna är baserade på extremt högupplösta digitala fotografier av anspråkslösa ytor och material som textil, plast och kartong. De utgår från en detaljrikedom som bara kan registreras med avancerad teknik och överför den till vävens mer traditionella och taktila bildspråk. Där den fotografiska bildens upplösning upphör tar vävens trådar vid.

I tidigare verk har avfotograferade rum och interiörer avslöjat sig som arrangerade eller illusoriska. I serien Scenografier (1996–2002) syns två bilder samtidigt. Å ena sidan dokumentationen, den värld Bäckström befinner sig i när hon fotograferar en filmscenografi; å andra sidan illusionen, filmscenografin som en verklighet i sig. Det fiktiva och det verkliga är av samma vikt och relevans men ändå visuellt åtskiljbara. I New Enter Image smälter däremot fiktion och verklighet ihop till en bild.

Fotografiet har sedan det uppfanns på 1840-talet placerat oss som betraktare framför bilden, på den plats där kameran stod när bilden togs. Idag betraktar vi inte längre bilden; med den nya digitala perceptionen har vi tagit ett steg in i bilden. Vi har blivit bilden, och möjligtvis betraktar vi vår omgivning utifrån dess perspektiv.

Den artificiella verkligheten saknar de regler och restriktioner som bestämmer dess fysiska motsvarighet. Idag har fotografiet tvingats överge sin traditionella uppgift, att avbilda (dokumentera och representera) en verklighet. Den fotografiska bilden signalerar inte längre ”en sann avbildning av det verkliga”; istället refererar den till sig själv, imiterar sig själv och sina tidigare versioner.

I New Enter Image driver Bäckström den fotografiska perceptionen till en punkt där uppdelningen mellan teknik och bild, material och yta blir så paradoxal att den inte längre kan upprätthållas. Själva begreppen löses upp. Som metod använder hon sig av imitation och illusion, igenkänning och förvanskning. Verken förefaller vara tvådimensionella avbildningar, men i själva verket gör de alla avbildade ytor oidentifierbara och erbjuder betraktaren hypotetiska, teoretiska och högst spekulativa bild-karaktärer.

I utställningen visas dessutom filmen Som man brukar säga, ett iscensatt skådespel som filmats inför en publik. Verket handlar om konsten att föra ett samtal, eller en tävling i skådespeleri. Varje karaktär i spelet representeras av ett individuellt utformat replikhäfte. Sex skådespelare tilldelas var sin karaktär, utan att på förhand få veta vem de ska spela. Ingen möjlighet till genomläsning eller repetition ges. Enligt spelreglerna är allt tillåtet: skådespelarna väljer själva under spelets gång vilka repliker och anvisningar de vill använda sig av för att gestalta den karaktär de tror sig vara.

Det återkommande i tal och handling är den grund karaktären står på, hennes möjligheter och begränsningar. Här radas drifterna upp på löpande band, och samtidigt våra livslånga försök att dölja dem. I det återkommande blir inte bara karaktären synlig utan även hennes öde, men bara för den som väljer att se.

I Miriam Bäckströms konstnärskap kombineras fotografi och video, dramatik och performance, objekt och installation, och teknikerna korsbefruktar varandra. Hon använder sig av ”karaktären” – rollerna vi spelar och som spelar oss, egenskaperna vi ser hos andra människor och hos föremål – som precisionsinstrument för att plocka isär och sätta ihop bilder, språk och beteende. Hon försöker därmed skapa nya beteenden, en ny språkförståelse och bilder så som vi aldrig tidigare sett dem.

Genomsyn

I höstens två separatutställningar med Anna Nordquist Andersson och David Claerbout finner vi två konstnärer som använder bilder som verktyg för att se. Via deras bilder kan vi göra återbesök i historien, i minnet och t o m dröja oss kvar i de mest flyktiga ögonblick. Bägge konstnärer manipulerar sitt bildmaterial och skapar, var och en på sitt vis, sammansatta bilder som ger betraktarna möjlighet att kontemplera ett stycke tid ur nya perspektiv.

I höstens två separatutställningar med Anna Nordquist Andersson och David Claerbout finner vi två konstnärer som använder bilder som verktyg för att se. Via deras bilder kan vi göra återbesök i historien, i minnet och t o m dröja oss kvar i de mest flyktiga ögonblick. Bägge konstnärer manipulerar sitt bildmaterial och skapar, var och en på sitt vis, sammansatta bilder som ger betraktarna möjlighet att kontemplera ett stycke tid ur nya perspektiv.

Parallella linjer

Gittan Jönssons konstnärskap spänner över drygt sex decennier. Med återkommande teman kring maktstrukturer och sociala relationer ter sig hennes verk lika egensinniga och starka som brännande dagsaktuella. Hon är en konstnär som berör, som vågar vara politisk och personlig och låta stora skeenden löpa parallellt med små. Ingenting är för enkelt för att ha betydelse. Utställningen är den första större retrospektiva presentationen av Gittan Jönssons verk och kulminerar med den nya filmen Parallella Linjer där hon är på spaning efter spåren av den feministiska rörelsen i Stockholm och Berlin och frågar sig: vad blev av alla ansträngningar och aktioner?

The Unstraight Museum gästar Marabouparken i sommar med en utställning i parkens paviljong. I utställningen visas museiföremål ur The Unstraight Museums egna samling och i anslutning till utställningen presenteras ett program och visningar av Marabouparken med fokus på alla människors rätt till sin egen historia.

The Unstraight Museum är en ideell förening som arbetar med att lyfta HBTQ-frågor inom kulturområdet och har gjort betydelsefulla insatser på området sedan starten 2007. Det började med en förfrågan till stora svenska museer om de hade något föremål eller berättelser i sina samlingar som kunde presenteras i en utställning under Euro Pride 2008. Tyvärr blev det unisona svaret nej, men efter mycket efterforskning hittades ändå föremål och berättelser som kunde användas till utställningen. Detta blev upptakten till det internationella arbete som The Unstraight Museum gör idag för att stödja HBTQ-personer och aktivistgrupper i arbetet med att synliggöra ett kulturarv som på många platser helt raderats ur historieskrivningen.

I parkpaviljongen visas delar ur samlingen som annars endast finns tillgängliga digitalt. Samlingen består av enkla föremål men som genom nya perspektiv lägger till andra berättelser om dem. I paviljongen presenterar The Unstraight Museums också tidigare samt aktuella projekt som föreningen arbetar med runt om i världen. Låna en audioguide i konsthallen och lyssna till presentationen av The Unstraight Museums samling.

När storken kom till Sundbyberg.
En kulturhistorisk utställning om Marabous 100-åriga historia

I år fyller Sveriges största chokladtillverkare Marabou 100 år. Det som började som ett familjeföretag i den lilla köpingen Sundbyberg 1916 har idag vuxit till ett av Sveriges mest kända varumärken. Utöver chokladen har Marabou också efterlämnat ett kulturhistoriskt arv där en progressiv arbetsplats utformades av tidens framstående formgivare och arkitekter i skuggan av det höga fabrikstornet. Utställningen När storken kom till Sundbyberg skildrar de första sex decennierna av Marabous historia.

Marabou tar mycket tidigt sikte på att göra personalvård till en central del av företagskulturen och kommer snabbt att utmärka sig som en av tidens modernaste industrier. Med det norska moderbolaget A/S Freia som förlaga inspireras Marabou av idén att natur, arkitektur och konst kan fungera som motvikt till urbaniseringens och industrialiseringens negativa effekter. I samspel med sin tids nya värderingar skapas en progressiv arbetsplats där socialt ansvarstagande, konst och en estetiskt utformad miljö får stor betydelse.

Idag har det gått 100 år sedan Maraboustorken landade i Sundbyberg. Sedan dess har storken flugit sin kos; logotypen förnyades under 1960-talet och Marabou flyttade till Upplands Väsby 1976. Kvar finns en mindre del av skulptursamlingen i Marabouparken att beskåda. Men kvar finns också berättelser från människor som en gång jobbade i fabriken, där det som mest var uppemot 1000 anställda. Många var kvinnor, inflyttade från grannlandet Finland och från avfolkningslän i Sverige. De kan berätta historier om ett ofta slitsamt, farligt och enformigt arbete där personalomsättningen var hög. Det finns också berättelser om en stor gemenskap och lojalitet mot både företaget och varandra, om sommarkollon och personalfester. Med en exposé över Marabous historia skildrar utställningen När storken kom till Sundbyberg människorna bakom varumärket som arbetade på fabriken, de som utformade anläggningen och deras visioner samt konfektyrindustrins framväxt i det Svenska samhället.

Margareta Hallek visas t.o.m. 18 december.

Medverkande konstnärer: Maria Adlercreutz, Elsa Agélii, Zandra Ahl, Olle Baertling, Helene Billgren, Ann Böttcher, ”Moki” Cherry, Shabnam Faraee, Johanna Friedman, Josefin Gäfvert, Margareta Hallek, Leif Holmstrand, Charlotte Johannesson, Anna Nordström, Paola Torres Núñez del Prado, Veronica Nygren, Kaisa Melanton, Claes Oldenburg, Lennart Rodhe, Hannah Ryggen, Pia Sandström, Rickard Sollman, Elin Strand & the New Beauty Council, Bella Rune, Jennie Sundén & Åsa Norberg.

Utställningen Textila Undertexter är en del av ett forskningsprojekt som intresserar sig för olika betydelser av den textila, materiella kulturen och hur den manifesterar sig i ett konstverk eller i ett konstnärskap. Projektet är ett samarbete mellan Bella Rune, konstnär och professor i Textil på Konstfack, och Helena Selder, curator på Marabouparken konsthall.

Utställningen tar avstamp i 1960-talets textila frigörelse i Sverige. Härifrån rör sig undersökningen både bakåt och framåt i tiden för att ställa frågor om vad det textila tilldelas för roll i olika konstnärliga praktiker och tider. Ögonblicket av ”frigörelse” representeras bl.a. av Margareta Hallek, vars verk givits ett eget rum i utställningen, där vi kan följa konstnärens lekfulla och experimentella praktik från 1960- till 1990-talet.

I utställningen sammanförs flera generationer av utövare, från Hannah Ryggen född 1894 till Josefin Gäfvert född 1988, vars arbeten aktiverar olika lager av den ”textila undertexten”. En del av dessa undertexter synliggörs i tematiska ”nystan” som skapar associationer mellan de olika konstnärskapen och verken i utställningen. Dessa presenteras i en utställningsarkitektur med väggar av skydds- och sportnät, som delar rummet, exponerar verkens baksidor, separerar och kopplar ihop verk.

Av särskild betydelse är det ”kvinnokonsthistoriska nystanet”. Det var till stor del de kvinnliga utövarna som under 1900-talet, trots begränsat handlingsutrymme, förnyade textilen men även politiserade den och introducerade den som ett konstnärligt material. Som en del av en feministisk kritik och politik utnyttjades textilens koppling till det dekorativa, till vardagens och hemmets ”låga” material och tekniker som stickning, bildväv, broderi och applikation. Det senare en föregångare till det som inom konstvärlden kallas collage eller assemblage.

Nystanens olika teman överlappar varandra i utställningen. Det textila berättandet i form av abstraktioner och mönster trasslar ihop sig med textilen som handelsvara, mjukvara och systembygge. Textilens formbarhet och behov av stöd lånar den till nya skulpturala uttryck och performance men ger den även ett känslomässigt register – allt detta får betydelse som motståndshandling i en mer antihierarkisk, lekfull och tvetydig konstvärld från 1960-talet fram till idag.

Nisrine Boukhari, Santiago Mostyn, Johanna Steindorf

Curatorer: Elena Jarl & Iliane Kiefer

Rethinking Flânerie är en grupputställning på Marabouparken konsthall, som presenterar konstverk av de internationella konstnärerna Nisrine Boukhari, Santiago Mostyn och Johanna Steindorf, vilka utmanar konceptet flanören under 2000-talet. Med fotografier, filmer och installationsverk väcks frågor om jämställdhet, migration, hem och exil. Utställningen är curerad av Elena Jarl och Iliane Kiefer.

Flanören var en litterär figur som återupptäcktes i fransk litteratur i mitten av 1800-talet, och har sedan dess diskuterats i olika discipliner. Under 1900-talet återanvände konstnärer flanörens promenader, flanerandet, och skapade nya strategier för att problematisera kapitalismens effekter i det föränderliga stadsrummet. Trots att vissa historiska arv påverkar förståelsen för flanören idag, visar Nisrine Boukhari, Santiago Mostyn och Johanna Steindorf hur nutida manifestationer är nödvändiga. Likt samtida vandrare, resenärer och till och med som en flanös, använder de sina uttryck för att hantera personliga konflikter och sociala ojämlikheter. Konstverken lyfter fram olika berättelser och skapar upplevelser, vilka uppmanar publiken att omvärdera flanören och flanerandet idag.

I anknytning till utställningen på Marabouparken, kommer Johanna Steindorfs audio-promenad The Strange Half-absence of Wandering at Night, att ta plats den 17 december i Marabouparken och i Sundbybergs omgivningar. Promenaden handlar om flanösen och reflekterar över kvinnors situation på offentliga platser. I sällskap av en kvinnlig berättarröst leds deltagarna genom miljöerna när solen går ner. Med blandade berättelser, textutdrag, musik och inspelningar får omgivningarna andra kvaliteter.

Läs mer om audio-promenaden

Genomsyn

I höstens två separatutställningar med Anna Nordquist Andersson och David Claerbout finner vi två konstnärer som använder bilder som verktyg för att se. Via deras bilder kan vi göra återbesök i historien, i minnet och t o m dröja oss kvar i de mest flyktiga ögonblick. Bägge konstnärer manipulerar sitt bildmaterial och skapar, var och en på sitt vis, sammansatta bilder som ger betraktarna möjlighet att kontemplera ett stycke tid ur nya perspektiv.

I höstens två separatutställningar med Anna Nordquist Andersson och David Claerbout finner vi två konstnärer som använder bilder som verktyg för att se. Via deras bilder kan vi göra återbesök i historien, i minnet och t o m dröja oss kvar i de mest flyktiga ögonblick. Bägge konstnärer manipulerar sitt bildmaterial och skapar, var och en på sitt vis, sammansatta bilder som ger betraktarna möjlighet att kontemplera ett stycke tid ur nya perspektiv.

Nothin’ Shakin’ but the Leaves on the Trees

I Edward Clydesdale Thomsons första separatutställning i Sverige presenteras en serie verk som existerar på marginalen mellan ute och inne och som väcker frågor om kopplingarna mellan landskap, ideologi och identitet. Här presenterar han en grupp verk inomhus som bildar avstamp för ett nytt verk utomhus, skapat speciellt för Marabouparken. Edward Clydesdale Thomson har förvandlat utställningsrummet till ett metaforiskt rum där vardagliga objekt, bilder och former suddar ut gränsen mellan inomhus och utomhus. Inspirerad av formklippta trädgårdar och egna barndomsminnen, presenterar han trädgården som en kulturell konstruktion, men också som en del av fantasi och minne.

På Marabouparkens stora gräsmatta bär fem skulpturer referenser från både historiskt skogsbruk och dagens industriella granodling. Edward Clydesdale Thomsons skulpturer talar om de olika roller som träden spelat i den svenska kulturen som virke, kapital och kulturmiljö. Verket, utformat för Marabouparken, innehåller även en reflektion över platsen i sig. Som en illusion av en naturligt framvuxen oas skulle Marabouparken vara en plats för fysisk och andlig rekreation, syftet var att frambringa en starkare anknytning till företaget och uppmuntra till lojalitet och produktivitet hos de anställda vid chokladfabriken. Idéer där Marabouparken och Thomsons undersökning av det svenska skogsbruket överlappar varandra – som modeller för tro och produktivitet.

Berättelsen om det svenska skogsbruket kan läsas i termer av andlighet, ekonomi och moral vilka formar den komplexa politik som utgör vår relation till markanvändande. Uppfattningar om identitet och de modernistiska produktivitetsidealen skapar en känsla av ansvar för naturen parad med moral och kapitalistiska värderingar.

– Edward Clydesdale Thomson

Margaret Raspé och Anna Sjödahl på Marabouparken konsthall
Joanna Lombard på Konsthall C

Marabouparken konsthall och Konsthall C presenterar den första utställningen av Mierle Laderman Ukeles arbeten i Sverige samt ett gemensamt program med utställningar och evenemang; From Her House med verk av Anna Sjödahl, Margaret Raspé och Joanna Lombard och ett filmprogram med konstnärliga undersökningar av hemmet, hushållsarbete och arbetets könsuppdelning.

I utställningen From Her House på Marabouparken konsthall visas några nyckelverk av den svenska konstnären Anna Sjödahl och hennes tyska kollega Margaret Raspé. Utställningen innehåller viktiga hållpunkter som vidgar förståelsen för hur feministiska konstnärskap utvecklades under 1960- och 1970-talen.

Anna Sjödahl

Margaret Raspé

Film- och evenemangsprogram

Med avstamp i Mierle Laderman Ukeles banbrytande serie Maintenance Art Works mellan 1969–1980 tar ett filmprogram och ett antal föreläsningskvällar upp konstnärliga undersökningar av hemmet, hushållsarbete och arbetets könsuppdelning och lyfter fram de utställda konstnärernas fortsatta relevans idag. Filmprogrammet innehåller arbeten som visar den feministiska kampen som utkämpades i vardagen och kommer att visas på onsdagar på Marabouparken konsthall. Programmet är förankrat i två samlingar med konstnärsfilmer och videor, samt ett antal arbeten från Cinenova som distribuerar filmer och videor gjorda av kvinnor.

Se vårens publika program

Premiär på Zita Folkets Bio!

Premiär för film– och evenemangsprogrammet på Zita Folkets Bio den 10 februari kl. 20.00 i samarbete med Film i Samtidskonsten (FIS). Läs mer

Maintenance Art Works 1969–1980

Marabouparken konsthall och Konsthall C presenterar den första utställningen av Mierle Laderman Ukeles arbeten i Sverige samt ett gemensamt program med utställningar och evenemang; From Her House med verk av Anna Sjödahl, Margaret Raspé och Joanna Lombard och ett filmprogram med konstnärliga undersökningar av hemmet, hushållsarbete och arbetets könsuppdelning.

Mierle Laderman Ukeles intog tidigt en framträdande roll i den konceptuella och feministiska konsten. Ukeles utbildades sig i 1960-talets USA i ett konstklimat där konceptuella ramverk och den konstnärliga skapelseprocessen betraktades som lika viktiga som den visuella upplevelsen. I sina första, experimentella arbeten ger hon på ett symboliskt och personligt sätt uttryck för ett inre tumult, vilket hon knyter ihop med tidens sociala oro, Vietnamkriget och kvinnorörelsens framfart. Många av Ukeles arbeten har sitt ursprung i performanceverk där konstnären utför handlingar eller uppgifter som sedan dokumenteras med hjälp av fotografi, text eller film och ställs ut.

Ukeles arbetade i en uppbrottstid och utvidgade sina intresseområden mot sociopolitiska problemställningar och engagerade sig aktivt i frågor utanför konstens traditionella domän. Hennes arbeten som presenteras på Marabouparken konsthall utgörs av projekt med rötterna i konstnärens egna kamp i hemmet. Frustrerad av hur hennes förpliktelser som mor ansågs störa hennes konstnärliga arbete, bestämde hon sig för att testa konstens gränser genom att lösa upp skillnaden mellan de två typerna av arbete, vilket riktade fokus på det värdesystem som appliceras på arbete i hemmet i jämförelse med det värdesystem som gäller i den vita kuben. I båda dessa ”rum” ska underhållsarbetet, dvs städning och rengöring, ske på ett osynligt sätt och lämna plats för en leende hemmafru eller ett skinande konstverk. Genom att utmana det sociopolitiska landskap som hon var tvungen att navigera sig fram i, lyckades Ukeles göra sin personliga kamp allmängiltig och inrätta den i ett vidare politiskt perspektiv.

I presentationen av Ukeles konstnärskap på Marabouparken konsthall och Konsthall C ligger fokus på hennes rörelse från hemmet till den publika sfären. Marabouparken konsthall ställer ut Ukeles tidiga arbeten som bland annat inkluderar de epokgörande performanceverken där konstnärens utförande av hushållsarbete vävs ihop med en kritik av konstinstitutionen. Konsthall C presenterar det långvariga projektet Touch Sanitation (1977–1980) som bygger på Ukeles arbete som artist-in-residence vid New York Department of Sanitation och en performance där hon skakar hand med och tackar samtliga renhållningsarbetare i New York.

Marabouparken konsthall inleder våren med två utställningar där föreställningar om naturen och det naturliga leder oss bakvägen till människans ombytliga ”inre natur”. Den visar sig i det som får höra hemma och det som trängts undan i historien, i kulturen, i vårt språkbruk och i bilden av oss själva.

I separatutställningen On Invasive Grounds tar sig konstnären Katja Aglert en närmare titt på den utbredda föreställningen att det på jorden funnits ett originaltillstånd präglat av harmoni och balans som vi människor har som mål att upprätthålla. I utställningens neonverk och videoinstallationer spårar Katja Aglert människans hand i det artificiella ljusets utbredning, de manliga myternas Arktis och till floran på världsarvet Sveaborg. Under gång träder en helt annan idé om jordens tillstånd fram. En värld som alltid varit och fortfarande är i konstant flux och i ständig interaktion mellan djur, natur och människa, där den sistnämnda kan ses som jordens främsta invasiva art.

Marabouparken konsthall inleder våren med två utställningar där föreställningar om naturen och det naturliga leder oss bakvägen till människans ombytliga ”inre natur”. Den visar sig i det som får höra hemma och det som trängts undan i historien, i kulturen, i vårt språkbruk och i bilden av oss själva.

Malmö Konstmuseum som under våren håller stängt för renovering låter sin samling möta en ny kontext och en ny publik på Marabouparken konsthall. Med utgångspunkt från Marabouparkens egen historia och vad den kan berätta om de ideal och den samtid i vilken den utformades, visar utställningen Vår inre natur utvalda verk ur Malmö Konstmuseums nordiska samling där naturen och det naturliga figurerar som en ständigt flyende referenspunkt för det vackra och normala, men också det hotfulla och okontrollerbara i vår tillvaro.

Vår inre natur samlar tolv betydande nordiska konstnärer vars verk spänner över 1880-talet fram till idag och speglar såväl samlingens bredd som dess unika nordiska profil. Via naturen reflekterar och kommenterar verken vår civilisation och kulturhistoria där begreppet natur ofta börjar och slutar i händerna på oss själva.

Erik Bünger, Written On Tablets of Flesh 
The Great Learning Orchestra, a4 rum
Angelica Mesisti, Citizens Band

Under titeln No Sound Is Innocent sammanförs tre parallella utställningar som på olika sätt förhåller sig till ljud och lyssnande, röst och musik.

Erik Bünger
Written on Tablets of Flesh

Utställningen Written on Tablets of Flesh består av en trilogi av essäistiska filmverk av konstnären och kompositören Erik Bünger ackompanjerad av konstnärens liveperformance och en display av artefakter som förekommer i filmerna. Utställningen kretsar kring den mänskliga rösten och utforskar med humor och tvära kast mellan historia, filosofi, media och populärkultur den motsägelsefulla relationen mellan rösten, kroppen, musiken, språket och teknologin. Här är inte rösten och musiken primärt de fenomen som ger upphov till personlig, mänsklig närvaro och mellanmänsklig kommunikation, utan snarare en främmande existens som låter något ickemänskligt komma in och ta kontroll över den mänskliga kroppen.
www.erikbunger.com

The Great Learning Orchestra
a4 rum

a4 rum är ett gränsöverskridande projekt mellan bild- och tonkonst som initierades 2004 av Leif Jordansson för orkestern The Great Learning Orchestra. Det som från början var en öppen inbjudan att bidra med en komposition till orkestern, där allt från noter och textinstruktioner till grafiska bilder och fotografier var tillåtna, har nu vuxit till ett omfattande arkiv av över 140 kompositioner som var och ett ryms på ett A4 blad.

Utställningen a4 rum är en kombination av en installation och en konsert där ett hundratal kompositioner både kan ses på och lyssnas till. Presentationen av a4 rum på Marabouparken konsthall är den hitintills största och innehåller ett stort antal nya kompositioner av namnkunniga konstnärer, musiker m.fl.

Den 1 och 22 oktober och 12 och 26 november framför The Great Learning Orchestra ett antal av de utställda kompositionerna i konsthallen.
www.thegreatlearningorchestra.se

Angelica Mesiti
Citizens Band

Utställningen Citizens Band består av fyra filmer som dokumenterar musiker vilka verkar utanför den etablerade musikscenen. Filmerna är inspelade på vanliga offentliga platser som ett kommunalt badhus, tunnelbanan i Paris eller på Australiens gator där både musiken och sammanhanget i vilket den framförs skildrar en tillvaro i exil.
www.angelicamesiti.com

Marabouparkens sommarprogram

I sommar gör konsthallen som publiken – ser till att vara utomhus i Marabouparken när det är Uppehåll! Uppehållsprogrammet utspelar sig på tre platser: Sommarscenen, Parkleken och i själva parken.

Uppehåll pågår parallellt med utställningarna Vår inre natur och On Invasive Grounds fram till den 19 juni. Därefter blir den nya Parkleken, signerad Kerstin Bergendal, Uppehållsprogrammets sambandscentral under juli och augusti när konsthallen är stängd. I Parkleken finns personal, pedagoger, information, kartor och audioguider. Här kommer även Monsterklubben och Minibiblioteket att husera.

I parken tillförs ett antal nya verk i form av skulpturer, tillfälliga performance och ljudverk. De sistnämnda kan man uppleva genom audioguiderna som finns att hyra i Parkleken. Man kan även lyssna till en guidning av parkens kulturhistoria på svenska, engelska, tigrinja och persiska. Sist men inte minst slår vi upp en sommarscen i anslutning till konsthallens uteservering. Varje onsdag i juni klockan 19 äger talkshowen Red Alert! En talkshow vid katastrofens rand rum, ledd av konstnären Olof Olsson med inbjudna gäster av olika slag. Utöver Red Alert! kommer sommarscenen att ge plats för mängder av olika musik- och teaterframträdanden för alla åldrar.

Invigning den 17 maj mellan kl. 14–17, läs programmet här 

Marabouparkens sommarprogram

I sommar gör konsthallen som publiken – ser till att vara utomhus i Marabouparken när det är Uppehåll! Uppehållsprogrammet utspelar sig på tre platser: Sommarscenen, Parkleken och i själva parken.

Uppehåll pågår parallellt med utställningarna Vår inre natur och On Invasive Grounds fram till den 19 juni. Därefter blir den nya Parkleken, signerad Kerstin Bergendal, Uppehållsprogrammets sambandscentral under juli och augusti när konsthallen är stängd. I Parkleken finns personal, pedagoger, information, kartor och audioguider. Här kommer även Monsterklubben och Minibiblioteket att husera.

I parken tillförs ett antal nya verk i form av skulpturer, tillfälliga performance och ljudverk. De sistnämnda kan man uppleva genom audioguiderna som finns att hyra i Parkleken. Man kan även lyssna till en guidning av parkens kulturhistoria på svenska, engelska, tigrinja och persiska. Sist men inte minst slår vi upp en sommarscen i anslutning till konsthallens uteservering. Varje onsdag i juni klockan 19 äger talkshowen Red Alert! En talkshow vid katastrofens rand rum, ledd av konstnären Olof Olsson med inbjudna gäster av olika slag. Utöver Red Alert! kommer sommarscenen att ge plats för mängder av olika musik- och teaterframträdanden för alla åldrar.

Invigning den 17 maj mellan kl. 14–17, läs programmet här 

I utställningen La vie en rose presenteras ett femtiotal fotografier tagna i Malis huvudstad Bamako under 1960- och 1970-talen av den internationellt erkände maliske fotografen Malick Sidibé. Här finns de ikoniska svartvita fotografierna som gjort Sidibé världsberömd: festbilderna från 1960-talet, studioporträtten och ett urval fotografier från hans arkiv. Här finns också en rekonstruktion av Sidibés legendariska studio, som han startade 1962 och fortfarande driver med hjälp av sina söner.

Mali har nyligen skakats av en militärkupp och motsättningar mellan folkgrupper, men på 1960-talet, efter frigörelsen från den franska kolonialismen, bubblade Mali av kreativitet och optimism. Malick Sidibés bilder lyfter fram magin och upprymdheten som rådde i Bamako under dessa år då folk inget hellre ville än att umgås med varandra och vara en del av denna historiska tid. Verken vittnar om glädjen, sorglösheten och tillförsikten i den afrikanska ungdomsrevolten under en övergångstid i det självständiga Mali då landet snabbt moderniserades.

De unga människorna i Sidibés fotografier bryter mot den traditionella porträttbilden från den koloniala tiden och också mot den livsstil man kunde förvänta sig i en avkoloniserad stat. Många afrikanska befrielseledare kritiserade ungdomarna för att fjärma sig från nationalstatens läror för att istället efterlikna och införliva kolonisatörernas kultur. Det var kanske inte omedelbart uppenbart då men genom populärkulturen – och genom att ungdomarna bejakade sin individualitet och skapade en modern svart image bortom nations- och stamtillhörighet – knöts viktiga kontakter över nationsgränserna med den svarta diasporan och internationella ungdomsrörelser.

Utställningen La vie en rose, som ger ett smakprov ur Sidibés konstnärskap, speglar entusiasmen bland en generation som hade friheten att bryta mot sociala normer genom en blandning av traditionella och västerländska kläder och musikstilar.

Malick Sidibé föddes 1936 i byn Soloba utanför Bamako och inledde sin karriär som lärling hos den franske fotografen Guillat-Guinard där han 1957 gjorde sina första bildreportage från fester, barndop och bröllop. 1962 öppnade han Studio Malick i den populära stadsdelen Bagadadji, med inriktning på porträttfotografi. Samtidigt skildrade Sidibé utelivet i Bamako: de många nattklubbarna med exotiska namn som dök upp i staden, festerna där den senaste James Brown-skivan spelades, och picknickutflykterna på floden Nigers stränder. Sidibé blev inbjuden till alla stora evenemang: han var så känd att om han inte kunde delta så ändrade man tiden eller till och med dagen för evenemanget. I en intervju med John Henley i den brittiska dagstidningen Guardian 2010 berättade Sidibé om det pulserande nattlivet i Bamako:

”Vi gick in i en ny tid och folk ville dansa. Musiken gjorde oss fria. Plötsligt kunde unga män vara nära unga kvinnor och hålla om dem. Tidigare var det inte tillåtet. Och alla ville bli fotograferade när de dansade nära varandra. De ville ha det på bild!”

De avbildade personerna i Sidibés studioporträtt bär ofta sina finaste kläder och tillbehör – smycken, handväskor, hattar, ibland sittande på vespor och motorcyklar. Attityden är cool, hipp, macho och förförisk. Hans festbilder återger en liknande stämning, även om dessa fotografier är mer formellt komponerade.

Många av Sidibés ikoniska bilder togs för nästan femtio år sedan men det är först på senare tid som han blivit uppmärksammad. Sedan 2000 har han tilldelats Hasselbladpriset (2003), International Center of Photographys pris för livsverk (2009), samt Guldlejonet för livsverk vid Venedigbiennalen (2007).

Curatorer för La vie en rose är Laura Serani och Laura Incardona och utställningen har producerats i samarbete med Collezione Maramotti, där den premiärvisades 2010.

Annie Vigier & Franck Apertet (les gens d’Uterpan)

Meriç Algün Ringborg, Magnus Bärtås, Kay Rosen och Mladen Stilinović

Utställningen ABCDEFGHI för samman verk av fyra konstnärer som alla delar ett intresse för det språkliga. De nio första bokstäverna i alfabetet skulle inte säga oss mycket om det inte vore för att de två sista avviker i färg och bildar ordet HI. Titeln på utställningen, som också är ett verk av den amerikanska konstnären Kay Rosen, är på samma gång en hälsning och en inbjudan att titta närmare på språket och ordens förmåga att inta olika funktioner, betydelser och beteenden som förmedlare, alstrare, tecken och bild.

Kay Rosen, Meriç Algün Ringborg, Magnus Bärtås och Mladen Stilinović verkar i olika geografiska kontexter, har olika modersmål men använder sig alla av språket både som metod, form och bild för att uppmärksamma dess inverkan över vårt sätt att tala, tänka, läsa, kommunicera och uppfatta världen. Med små tillägg, betoningar och förskjutningar öppnar verken upp vårt sätt att se och uppfatta saker som vi annars inte skulle ha lagt märke till, där felläsningar och missförstånd ges lika stor plats som precision och exakta avvägningar.

Manifest

Anna Witt är en tysk konstnär född 1981 som bor i Wien. Hon arbetar ofta i olika lokala kontexter med performativa interventioner i det offentliga rummet i samarbete med okända människor, ofta förbipasserande. Verken i utställningen Manifest är tematiskt kopplade till ett nytt platsspecifikt verk som Anna Witt arbetat med i Sundbyberg sedan vintern. Det gemensamma för detta nya verk, och verken i utställningen på Marabouparken konsthall, är att de fungerar som lekfullt iscensatta situationer där människor kan uttrycka sina åsikter om samhället – ett inslag som är karakteristiskt för Anna Witts konstnärskap.

Tänkandet som en aktiv handling är något som Anna Witt intresserar sig för i sitt konstnärskap. För verket Radical Thinking (videoinstallation, 2009) tillbringade konstnären två veckor i köpcentrumet Lugner City i Wien där hon bad människor att tänka radikala tankar medan hon filmade deras porträtt: ” – Jag tycker att tänkandet ger en viss makt åt den porträtterade personen. Man kan betrakta någon som tänker men man kan aldrig fånga deras tankar.” I detta och andra verk undersöker konstnären hur det politiska kommer till uttryck i vardagen och vem som kan vara politisk. I Empower Me (video och pappskyltar, 2007) ”kidnappade” Anna Witt slumpmässigt utvalda personer på gatan och förde med dem in på en liten scen i en utställningslokal. Väl där fick de möjlighet att själva vara med och ställa krav för sitt frisläppande och sedan medverka som gisslan i en film. På olika sätt försöker Ann Witt iscensätta en konfrontation mellan individen och omvärlden med hjälp av kroppsspråk, text och bild. I videoverket The Eyewitness (video, 2012) får vi följa en grupp barn i åldrarna 8-10 som diskuterar aktuella världsnyheter med varandra i ett rum med uppförstorade bilder från Reuters bildarkiv av dagsaktuella politiska händelser. Genom barnen, vars synsätt visar stora likheter med vuxenvärldens blandning av fakta, missuppfattningar, övertagna åsikter och egna idéer, får vi tillfälle att reflektera över hur vi hanterar den här typen av bilder.

Tillsammans med människor boende i Hallonbergen har Anna Witt komponerat ett manifest som kommer att framföras i en parad under våren, den så kallade Allt kan hända – paraden, där deltagarna under paradens gång formar texten med skulpturala bokstäver. Historiskt sett förknippas manifest med politiska program eller specifika kulturella företeelser medan Hallonbergsmanifestet ger röst åt en mängd perspektiv och nivåer. Konkreta lokala spörsmål, privata angelägenheter och globala frågor ställs mot varandra och skapar en privat, men samtidigt universell framtidsagenda.

Allt kan hända-paraden genomförs på uppdrag av Marabouparken Lab. Under denna rubrik initierar vi lokala samarbetsprojekt som utvecklas i ett samspel mellan konstnär, uppdragsgivare, boende och andra intressenter. Som namnet antyder är projekten experimentella, öppna och utforskande och kan presenteras både i och utanför konsthallen i Marabouparken och runtomkring i Sundbyberg.

Let Everybody Come Out Today

I årets första utställning på Marabouparken konsthall presenterasverk avden internationellt uppmärksammade turkiske konstnären Ferhat Özgür. I sina videofilmer och fotografiska arbeten kopplar Özgür genom till synes enkla gester samman individens verklighet med större frågor som rör människans livsvillkor i en föränderlig värld. Med humor och värme skildrar Özgür de utmaningar som människorna står inför i ett land där gränserna mellan islam och kristendomen, turkiska traditioner och västerländska influenser tänjs och omförhandlas.

2002 bad Ferhat Özgür sina grannar på gatan där han växte upp att posera för ett gruppfoto utanför deras hem. De hade flyttat från den turkiska landsbygden till Ankara och byggt sina hus i huvudstadens utkanter. Nu skulle deras del av staden jämnas med marken. I diptyken Let Everybody Come Out Today stirrar grannarna in i kameran med bister uppsyn, märkta av livet. Detta är ett nyckelverk i Özgürs konstnärskap. Under ett flertal år har konstnären kritiskt granskat de förändringar som äger rum i hans hemstad Ankara, där mindre byar och informella bostadsområden har rivits och ersatts av höghus och köpcentra.

Videon I Can Sing visar hur höghus börjar dyka upp bland de minareter som har dominerat Ankaras stadsbild. En kvinna i traditionell huvudduk står framför sitt ombyggda hus och mimar till Jeff Buckleys cover av Leonard Cohens Hallelujah. Denna klassiska låt vars text har tolkats på många olika sätt handlar i denna dubbla cover om hur förändringarna i staden möts av både hyllningar och motstånd.

Well it goes like this / The fourth, the fifth / The minor fall and the major shift

Till och med durackorden i den populära västerländska låten tycks vara en indikator på rotlöshet, då de utplånar de typiska molltonerna i traditionell turkisk musik. Kvinnan som gungar i takt med Hallelujah och sträcker sina armar mot skyn förkroppsligar de sociala omvälvningarna och förändringarna.

Både videon Metamorphosis Chat (2010) och den senare Women in Love (2013) refererar till de turkiska såpoperornas narrativa ramverk. Özgür anlitar ofta släktingar och vänner som skådespelare i sina filmer. Tillsammans utarbetar de bilder och gester som på ett visuellt sätt uttrycker de svårigheter som framför allt kvinnor står inför i ett patriarkaliskt samhälle och i en nutid som ständigt producerar nya verkligheter och ifrågasätter traditionella uppfattningar om ett lyckligt liv.

I Metamorphosis Chat träffar Özgürs mor, som bär traditionell huvudduk, en väninna i moderna kläder, över en kopp te. Kvinnorna bestämmer sig för att inta varandras roller och börjar byta kläder. Özgürs inflytande som regissör minskar i takt med att kvinnor så att säga blir varma i kläderna och själva börjar forma berättelsen. De är hjärtliga, vänliga och öppna i vad som kunde ha varit en genant situation, de skrattar åt sig själva och åt varandra – vilket får den rädsla och det aggressiva moraliserandet i debatter om symboler med religiösa konnotationer att komma på skam.

I Özgürs senaste arbete Women in Love berättar några medelålders kvinnor, som blev bortgifta som barn, om sina döda män. Samtalet kretsar kring utsatthet och isolering, plågsamma beskrivningar av våld i hemmet och alkoholmissbruk men även skildringar av lojalitet, kärlek och saknad.

En personlig berättarröst genomsyrar Özgürs konstnärskap och de sociala och politiska frågeställningar som lyfts fram har relevans långt utanför Ankaras och Turkiets gränser.

Pawel Althamer
Kerstin Bergendal
Catti Brandelius
Anna Högberg & Johan Tirén
Kateřina Šedá
Anna Witt

Ordet hembyggd kan uttrycka initiativ, skaparglädje och autenticitet. Hembygd däremot syftar på den trakt som omger hemmet men också den miljö och de människor vi härstammar från, identifierar oss med och präglas av. Utställningstitelns kombination; Hembyg(g)d, försöker sätta fingret på det element av hembygge som en hembygd ofta är och den möjlighet vi har att själva vara med och snickra på den fysiska och sociala miljö där vi lever och verkar. Utställningen Hembyg(g)d visar sju konstnärer som genom sitt arbete skapar kopplingar mellan mänskliga relationer, den fysiska miljön och samhället i stort genom att undersöka, diskutera, dokumentera och gestalta de miljöer och sammanhang vi lever i.

Central i utställningen är konstnären Kerstin Bergendals presentation av det Sundbybergsbaserade konstprojektet PARK LEK. Under åtta månader har hon vandrat runt i Hallonbergen och Ör med sin ryggsäck och sin kamera. Enbart genom samtal med boende, lokala aktörer, tjänstemän, byggherrar och politiker har hon gradvist byggt upp ett unikt storskaligt stadsutvecklingsprojekt – PARK LEK. I en stor modell över Hallonbergen och Ör finns det förslag till omorganisation av Hallonbergen och Ör som de 146 deltagare i PARK LEK har bidragit till. Parallellt med modellen har ett levnadsporträtt av dessa stadsdelar anno 2012 vuxit fram som gestaltas i utställningen av en mängd filmade intervjuer med de boende.

I polske konstnären Pawel Althamers fall utgår arbetet från viljan att göra gemensam sak med grannarna i en jakt på tillvarons metafysiska sidor. I projektet Common Task reser Althamer och grannarna från Bròdno utanför Warsawa runt i guldiga rymddräkter i ett försök att se på sin egen och andras tillvaro med utomjordingens ögon. Den tjeckiska konstnären Kateřina Šedá har sedan 2010 arbetat med byborna i den lilla tjeckiska byn Nošovice vars karaktär och gemenskap trasats sönder av den gigantiska Hyundai fabrik som slagit ned i dess mitt. I That’s the Way the Cookie Crumbles visar hon i en installation med bord och dukar hur hon tillsammans med byborna målar och broderar fram en ny identitet kring den cirkel runt fabriken som deras by förvandlats till.

Tyska konstnären Anna Witt vänder upp och ner på det sk ”problemformulerings-privilegiet” i sin film Battle Rap. Här har hon bjudit in ett antal etnologer från München som forskar om ”ghettospråk” och ”gangsterrap” att försöka framföra sina rapporter i en ”rap battle” tillsammans med de rappare som ingått i undersökningen. Stockholmsförorten Bredäng, dess bostadshus, tunnelbanestation, gångvägar och fotbollsplan utgör ofta spelplats i konstnären och musikern Catti Brandelius filmer. Det är också där hennes mest berömda artist-alias ”Miss Universum” framlever sina dagar uppassad av sina många slavar. I hennes senaste film möter vi kvinnan som i reaktion mot sin egen rädsla förvandlas till Förortsindianen – de kvinnliga Bredängsbornas beskyddare.

I bland sker det konstnärliga arbetet på en abstrakt nivå, som i Anna Högbergs och Johan Tiréns tidigare arbete där de tillsammans med tjänstemännen på Regionplanekontoret försökte hitta nya infallsvinkar på den strategiska och visionära planeringen av Stockholmsregionens utveckling de närmsta 30 åren. För Hembyg(g)dsutställningen har de skapat ett utsiktstorn, Point of View, som på engelska kan betyda både en fysisk plats med utsikt och ett individuellt synsätt. Som skulptur förkroppsligar den en viktig aspekt av flera av de deltagande konstnärernas arbete: konstens förmåga att sätta människans plats i samhällsbygget i perspektiv.

Lotta Antonsson
Yngve Baum
Stina Brockman

Utställningen Tre fotografer. Tre tendenser belyser de centrala rörelserna i svensk fotografi under fem decennier genom att följa Yngve Baum (f. 1945), Stina Brockman (f. 1951) och Lotta Antonsson (f. 1963) från deras genombrott fram till i dag. De tillhör olika generationer och har, i likhet med varje annan fotograf, formats av de strömningar som präglat tiden. En viktig utgångspunkt för utställningen är dock att denna påverkan också sker i den andra riktningen. Tre fotografer. Tre tendenser är en historieskrivande utställning som rymmer flera samtidiga och kommenterande perspektiv. Det är dels en presentation av tre individuella konstnärskap, dels en gestaltning av hur de dokumentära, konstnärliga och postmoderna inriktningarna utvecklats över tid.

Fotografiet som medium har genomgått en stor förändring under de årtionden som utställningen täcker. På 1960-talet var det främst ett dokumentärt medium, där fotografins uppgift var att göra vardagen synlig och bilden uppfattades som ett vapen i kampen mot förtryck och orättvisor. Yngve Baums tidiga reportageböcker som Människor vid hav: Lofoten (1966), Kiki: En liten man (1967), Ujamaa: Människor i Tanzania (1970) och Skeppsvarv(1974) var del av denna rörelse. Under 1980-talet började fotografiet uppnå en mer autonom och konstnärlig position. Upphovspersonen lyftes fram och de estetiska och hantverksmässiga aspekterna uppvärderades. I utställningen representeras denna tendens av Stina Brockman som utmärkte sig för att vara tidig med att använda storformatskamera och äldre tekniker med precision och noggrannhet, t ex i portätt som Sven, Aino och Mette (1981) eller i serien Kroppar från mitten av 80-talet. Runt 1990 gjorde det postmoderna perspektivet sig gällande inom fotografin; fältet vidgades och den samtida konstscenen blev fotografins nya kontext. Etablerade modernistiska föreställningar om mediets egenart och subjektets roll utmanades, och man ifrågasatte även tanken om fotografin som ett universellt språk och ett fönster genom vilken världen betraktas och beskrivs. Istället betonades fotografins roll i konstruktionen av till exempel genus, kön och identitet av konstnärer som Lotta Antonsson. Hennes omdebatterade examensarbete från Konstfack Take it as a Man diskuterades flitigt av tidens mest tongivande kritiker.

Den 15 oktober 2011 deltog en tapper skara i en planteringsworkshop med konstnären Andreas Gedin. En 40 meter lång text planterades med pärlhyacintlökar på Marabouparkens stora gräsmatta. Det var titeln till den berömda folksången WHERE HAVE ALL THE FLOWERS GONE?

Lördagen den 12 maj stod lökarna i full blom och Marabouparken bjöd in till vernissage med musik, barnaktiviteter och firande av våren! Som tilltugg serverades specialkomponerade smörgåsar med vallmofrön. Tanken var att dessa frön kunde resa genom matsmältningskanalen, ut i reningsverken och så småningom ge upphov till nya blommor!

Marabouparken har glädjen att presentera en retrospektiv utställning med konst & designgruppen Uglycute. Gruppens fyra medlemmar; Markus Degerman (konstnär), Andreas Nobel (inredningsarkitekt), Jonas Nobel (konstnär) och Fredrik Stenberg (arkitekt), inledde sitt samarbete under namnet Uglycute 1999 som en direkt reaktion på det debattklimat som då var rådande inom svensk design. Gruppen blev en del av en generation av formgivare och konstnärer som använde design och konsthantverk för att diskutera smak, kvalitet, klass, genus och samhället i stort. Med tiden utvecklade sig Uglycutes praktik till en verkligt genreöverskridande hybrid. I kraft av sina medlemmars olika professioner kom gruppens verksamhet att innehålla lika delar teori, praktik och pedagogik och har vid det här laget förgrenat sig in i den svenska och internationella konst- och designvärlden genom objekt, utställningsarkitektur, inredningar och undervisning som etiketteras beroende på beställare.

Marabouparken har glädjen att presentera en retrospektiv utställning med konst & designgruppen Uglycute. Gruppens fyra medlemmar; Markus Degerman (konstnär), Andreas Nobel (inredningsarkitekt), Jonas Nobel (konstnär) och Fredrik Stenberg (arkitekt), inledde sitt samarbete under namnet Uglycute 1999 som en direkt reaktion på det debattklimat som då var rådande inom svensk design. Gruppen blev en del av en generation av formgivare och konstnärer som använde design och konsthantverk för att diskutera smak, kvalitet, klass, genus och samhället i stort. Med tiden utvecklade sig Uglycutes praktik till en verkligt genreöverskridande hybrid. I kraft av sina medlemmars olika professioner kom gruppens verksamhet att innehålla lika delar teori, praktik och pedagogik och har vid det här laget förgrenat sig in i den svenska och internationella konst- och designvärlden genom objekt, utställningsarkitektur, inredningar och undervisning som etiketteras beroende på beställare.

Enligt Uglycute själva utspelar sig deras praktik mellan konst, design och arkitektur. Målsättningen är att expandera begreppet design genom att korsbefrukta det med gruppens olika professioner och genom att analysera dess inverkan på samhället inte bara genom att utöva utan också genom att skriva, undervisa och organisera workshops. I Uglycutes sökande efter nya förhållningssätt till material, skönhet, ekonomi och samarbete uppstod den speciella fulsnygga ”look” med möbler, objekt och inredningar tillverkade i spånskiva, nålfilt, frigolit och lera. Utställningen i Marabouparkens 500 m2 stora galleri kommer att presenteras i en labyrint av transparenta metallnätburar, lika mycket en skulptur som utställningsarkitektur. Publiken kommer att kunna vandra runt i denna labyrintskulptur som bildar ett tredimensionellt arkiv över Uglycutes metoder sedda genom objekt, möbler, inredningar, filmer och pedagogiska grepp.

Sin speciella särart och inflytande som grupp har Uglycute skaffat sig tack vare sin rörelse mellan design- och konstområdena. Positionsförflyttningar har skapat både missförstånd och belyst hemmablindhet och ömsesidig okunnighet i bägge läger. Även om målet varit en förnyelse av designen så har mycket av arbetet och diskussionen varit förlagd till konstvärlden. Varför det? Jo, därför att konstvärlden erbjuder platser och utrymme för kritik och självreflektion och är en av de mest sofistikerade kontexterna att diskutera form i. Genom att ge Uglycute sin största separatutställning, sedan debuten på galleri Agata i Stockholm 2000, aktualiserar vi den roll som konstrummet spelar för en så viktig politisk och samhällelig debatt som formdebatten.

Som exempel på de sammanhang som Uglycute figurerat i kan nämnas: inredning till Cheap Monday huvudkontor 2010, Härmapan, scenografi till koreografen Anna Källblad, Moderna Dansteatern, Stockholm 2008, Dreamlands Burn, Mücsarnok Budapest 2006 (utställningsarkitektur till samlingsutställning med svensk samtidskonst), Konceptdesign, designutställning Nationalmuseum, Stockholm 2005, Sonic House på samlingsutställningen Utopia Station, Venendigbiennalen 2003, Stilen förde oss hit, designutställning, Röhsska muséet, Göteborg 2002, inredning till Magasin 3 Projekt Djurgårdsbrunn, Stockholm 2002, lounge för Moderna Museet, Stockholm 2000.

1970 blev den amerikanska författaren, konstnären och aktivisten Kate Millett världskänd med boken ”Sexual Politics”, där begreppet ’patriarkat’ för första gången användes som ett analytiskt verktyg inom den feministiska debatten. Kate Millett skrev ytterligare sju böcker, om bl. a. prostitution, politisk tortyr och kvinnors rättigheter i Iran och kom att bli en av feminismens främsta företrädare.

Efter en längre tid av brevväxling och telefonsamtal med den nu 77-åriga Kate Millett mottog konstnärerna Mikaela och Moa Krestesen (Sisters of Jam) en inbjudan att komma till den legendariska Kate Millett Farm – an art colony for women, i Poughkeepsie, NY. Farmen grundades 1979 och var aktiv fram till för några år sedan. Kvinnliga konstnärer och författare inbjöds att bo och arbeta här, och Kate Millett hoppades på så sätt skapa forum för kreativa samarbeten och möjligheter att utforska en kollektiv samhällsordning helt på kvinnors villkor.

Idag lever Kate Millett ensam och kvar finns bara spår av kollektivet. Mikaela och Moa Krestesen tillbringade en tid på farmen i oktober 2010 och vistelsen dokumenterades med video, ljud och stillbilder. Materialet speglar Kate Milletts liv samtidigt som det reflekterar USA:s historia och berör frågor som historieskrivning och vem som tillåts få bli hjälte. Vad hände med 1960- och 70-talens politiska ideal och den tidens tankar kring gemenskap och solidaritet? Vilka förväntningar och föreställningar har vi kring upplevelsen av det kollektiva idag? Utställningen Kate Millett Farm visas parallellt med ett porträtt av en svensk 1900-tals kultur-personlighet, Hilding Linnqvist, och inbjuder därför kring diskussioner om 1900-talets olika idéströmningar, porträtterandets dynamik, och kanonbildning.

Kate Millett Farm är den första delen i ett pågående projekt där Sisters of Jam bjuder in olika aktörer och institutioner till att genom en kollektiv process bygga på porträttet av Kate Millett. Till Marabouparken har S.O.J bjudit in artisten Jenny Wilson och dokumentärmakaren Fredrik Redelius att tillsammans med konstnärerna skapa en rumslig gestaltning som innefattar rörlig bild, stillbilder, musik, ljud och objekt. Genom dessa och framtida samarbeten hoppas S.O.J kunna lösa upp gränser mellan olika genrer och även öppna upp för ett samtal mellan generationer, historier och samtider.

Artisten Jenny Wilson har skrivit fyra kokande apokalyptiska låtar som tematiskt springer ur Kate Milletts tankegångar. Titlarna för tankarna till demonstrationstågens plakat; ”FREEDOM”, ”POLITICS”, ”EVOLUTION”, ”BIOLOGY”. Musiken kommer att kunna köpas på kassettband i en mycket limiterad upplaga i Marabouparkens shop.

Ann Lislegaard har sedan tidigt 1990-tal byggt upp ett internationellt konstnärskap kring film-, ljud- och ljusinstallationer vars sinnesutvidgande egenskaper hör till hennes speciella kännetecken. I utställningen Haunted. Tapping of the Fox Sisters.visar vi ett urval av konstnärens science-fictioninspirerade verk som känns extra angelägna i en tid då vår politiska kultur präglas av rädsla och tillbakablickande. Utställningens titel associerar bl a till hur vi hemsöks av gamla föreställningar och till de amerikanska systrarna Fox, som med sin spiritistiska telegraf var en av grundarna till den moderna Spiritismen.

Få breda kulturyttringar har som science-fiction fått människor att begrunda komplexa frågeställningar som beroendeförhållandet mellan dåtid, nutid och framtid, vår sexualitet och vår rädsla för det som är främmande. Ann Lislegaard använder sig av science-fictiongenrens strategi att dra in betraktaren i en alternativ verklighet som är både familjär och samtidigt helt främmande. Hon intresserar sig för det författaren J.G. Ballard kallat det ’psykologiska rummet’ – ett rum mellan människans perception och kognition där våra förhållningssätt formas och omförhandlas. Inom science-fiction låter man ofta dessa mentala landskap skapa förutsättningar för en fiktiv värld som bildar kontrast till våra invanda föreställningar. I utställningens olika verk refererar konstnären till betydelsebärande teman och bilder i ikoniska science-fiction romaner och filmer som Crystal World av J.G. Ballard, Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin, 2001: A Space Odyssey av Stanley Kubrick och Närkontakt av 3:e graden av Steven Spielberg.

Verket Crystal World (After J.G. Ballard) från 2006 är en projicerad 3D animation där vi rör oss genom ett konstruerat universum av arkitektoniska strukturer och en djungel som långsamt kristalliseras. Titeln på verket är hämtat från J.G. Ballards roman Crystal World från 1966 där en geologisk kristalliseringsprocess utgör ett centralt tema. Förödande vacker sprider sig kristallisering som en glittrande istid av juveler där dess attraktionskraft paradoxalt nog tycks ligga i den fysiska och mentala frysningen av människor, byggnader och natur. I ljudverket Science Fiction_3112 (after 2001: A Space Odyssey by Stanley Kubrick) iscensätter Ann Lislegaard en radikal manipulering av tiden och rummet genom att speeda upp, sträcka ut och komprimera denna klassiska sci-fi films ljudspår från 141 till 8 min. Olika tidsplan blir parallella verkligheter i Naked Future – ett nytt performance- och ljudverk producerat för utställningen på Marabouparken, där operasångerskan Henriikka Gröndahl improvisationssjunger ett utdrag ur Joanna Russ feministiska science-fictionroman, The Female Man från 1975.

Med ljud, ljus och rörlig bild sugs vi i utställningen in i ett komprimerat, Lislegaardskt universum i ständig transformation, där våra förhållningssätt till rummet, tiden, sexualiteten och det okända omprövas.

Marabouparken har det stora nöjet att presentera en utställning med den internationellt kände brittiske konstnären Phil Collins. Collins arbetar ofta i socialt och politiskt omstridda områden och använder sig av inslag från populärkultur, lågbudget-tv och reportageliknande dokumentärer för att formulera en typ av kritisk närhet till samtida medier – både en fascination över och en vaksamhet inför de sätt på vilka dessa medier strukturerar upplevelser.

I utställningen på Marabouparken presenterar Collins sin omtalade videoinstallationthe world won’t listen i tre delar. Trilogin, som spelades in i Colombia, Turkiet och Indonesien, visar fans till det inflytelserika indie-rockbandet The Smiths som framför karaokeversioner av låtar från gruppens samlingsalbum från 1987 The World Won’t Listen. Collins började arbeta på the world won’t listen i Bogotá 2004, där han spelade in hela skivan på nytt, ton för ton, med lokala musiker och skapade en fullt fungerande karaokemaskin. Den andra delen ägde rum i Istanbul 2005 och ingick i den nionde Istanbulbiennalen. Den sista delen spelades in 2007 i Djakarta och Bandung, växthus för den blomstrande indonesiska rockscenen. Av hundratals tagningar från de olika länderna ställde Collins samman the world won’t listen enligt låtlistan på The Smiths originalalbum och skapade på så vis en samling ’videoalbum’. Verket som är ett ömsint, humoristiskt och stundtals hjärtskärande porträtt av mänskligheten, undersöker medieringen och kraften i populärkulturens globala räckvidd. the world won’t listen är på många sätt representativt för både den skärpa och den känslighet som karakteriserar Collins konstnärliga metod – en gripande skildring av vår längtan efter och kamp för ett individuellt uttryck eller, som konstnären uttrycker det, av ’självförverkligandets och självbegränsningens ljuva ångest’.

Bland övriga verk i utställningen visas serien britney som består av storskaliga tryck av vanställda Britney Spears-affischer som Collins fotograferat i New Yorks tunnelbana 2001. En serie screentryck från 2006 är baserade på brev som en ung Morrissey, som själv var en besatt fan och samtidigt en ambitiös musikskribent, skrev till Londons musiktidningar i slutet av 70- och början av 80-talet. Collins lyfter fram ett urval av dessa passionerade och bitska bidrag som sällan kom med i recensionerna. Båda verken bygger vidare på en av de centrala aspekterna av the world won’t listen, nämligen frågan om fandom och kulturell fascination, och belyser de mekanismer som styr noggrant konstruerade självbilder och självmytologisering.

Med anledning av att det har gått 20 år sedan Berlinmuren föll visar vi en ny teckning av Dan Perjovschi varje måndag under sju veckor mellan 9 november och 21 december. Perioden löper från den dag muren revs i Berlin av en upprörd folkmassa till den dag då Ceausescu misslyckades med att lugna den likaledes upprörda folkmassan som samlats framför partihögvarteret i centrala Bukarest. Det var början på Ceausescus snabba fall. (Obs! Förlängt till 21 februari)

Onlinepresentationen av Dan Perjovschis politiska och ofta satiriska teckningar ingår i utställningen Från det ena till det andra som pågår på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm t o m 19 februari 2010. I ett samarbete mellan Rumänska kulturinstitutet, Index – The Swedish Contemporary Art Foundation,Marabouparken, Bildmuseet, Gävle Konstcentrum, Malmö Konstmuseum, Signaloch Norrköpings Konstmuseum publiceras hans teckningar samtidigt på alla institutioners hemisdor. Medverkande konstnärer i Från det ena till det andra ärMarie-Louise Ekman (Stockholm), Harun Farocki/Andrei Ujică (Berlin), Anja Kirschner (Berlin/London), David Maljkovic (Berlin/Rijeka), Ciprian Mureşan(Cluj), Dan Perjovschi (Bukarest), Viktor Rosdahl (Malmö), Stealth(Belgrad/Rotterdam), Judi Werthein (Buenos Aires/New York), Åbäke(Stockholm/London). Curator: Maria Lind.
Läs mer om utställningen här.

Dan Perjovschi har en lång historia som tecknare med verk i massmedia. Sedan 1991 publicerar han regelbundet dagsaktuella teckningar i den Bukarestbaserade tidskriften 22. Under utställningen Manifesta 2 i Luxemburg 1998 följde han samma modell och publicerade nya teckningar i dagstidningen Tageblatt och veckotidningen d’Letzebuerger Land. Han hängde paralellt upp tidningsidorna med den färska teckningen i Casino Luxemburg, den lokala konsthallen. Med enkla medel gör han knivskarpa kommenterar till omfattande politiska, ekonomiska och konstrelaterade ämnen. På så sätt levererar han en bild baserad på den värld han bevittnar men också på hur den förmedlas via mediernas nyhetsflöde. Ibland återförs bilden till de media som förser honom med nyheter, andra gånger tecknar han på väggar i t ex konstmuseer. Han har också arbetat med animation, graffiti och art brut.

Ann Lislegaard har sedan tidigt 1990-tal byggt upp ett internationellt konstnärskap kring film-, ljud- och ljusinstallationer vars sinnesutvidgande egenskaper hör till hennes speciella kännetecken. I utställningen Haunted. Tapping of the Fox Sisters.visar vi ett urval av konstnärens science-fictioninspirerade verk som känns extra angelägna i en tid då vår politiska kultur präglas av rädsla och tillbakablickande. Utställningens titel associerar bl a till hur vi hemsöks av gamla föreställningar och till de amerikanska systrarna Fox, som med sin spiritistiska telegraf var en av grundarna till den moderna Spiritismen.

Få breda kulturyttringar har som science-fiction fått människor att begrunda komplexa frågeställningar som beroendeförhållandet mellan dåtid, nutid och framtid, vår sexualitet och vår rädsla för det som är främmande. Ann Lislegaard använder sig av science-fictiongenrens strategi att dra in betraktaren i en alternativ verklighet som är både familjär och samtidigt helt främmande. Hon intresserar sig för det författaren J.G. Ballard kallat det ’psykologiska rummet’ – ett rum mellan människans perception och kognition där våra förhållningssätt formas och omförhandlas. Inom science-fiction låter man ofta dessa mentala landskap skapa förutsättningar för en fiktiv värld som bildar kontrast till våra invanda föreställningar. I utställningens olika verk refererar konstnären till betydelsebärande teman och bilder i ikoniska science-fiction romaner och filmer som Crystal World av J.G. Ballard, Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin, 2001: A Space Odyssey av Stanley Kubrick och Närkontakt av 3:e graden av Steven Spielberg.

Verket Crystal World (After J.G. Ballard) från 2006 är en projicerad 3D animation där vi rör oss genom ett konstruerat universum av arkitektoniska strukturer och en djungel som långsamt kristalliseras. Titeln på verket är hämtat från J.G. Ballards roman Crystal World från 1966 där en geologisk kristalliseringsprocess utgör ett centralt tema. Förödande vacker sprider sig kristallisering som en glittrande istid av juveler där dess attraktionskraft paradoxalt nog tycks ligga i den fysiska och mentala frysningen av människor, byggnader och natur. I ljudverket Science Fiction_3112 (after 2001: A Space Odyssey by Stanley Kubrick) iscensätter Ann Lislegaard en radikal manipulering av tiden och rummet genom att speeda upp, sträcka ut och komprimera denna klassiska sci-fi films ljudspår från 141 till 8 min. Olika tidsplan blir parallella verkligheter i Naked Future – ett nytt performance- och ljudverk producerat för utställningen på Marabouparken, där operasångerskan Henriikka Gröndahl improvisationssjunger ett utdrag ur Joanna Russ feministiska science-fictionroman, The Female Man från 1975.

Med ljud, ljus och rörlig bild sugs vi i utställningen in i ett komprimerat, Lislegaardskt universum i ständig transformation, där våra förhållningssätt till rummet, tiden, sexualiteten och det okända omprövas.

Dave Allen, Kerstin Bergendal, Martin Boyce, Nathan Coley, Dominique Gonzalez-Foerster, Martin Karlsson, Matts Leiderstam, Margaret Morton, Paola Pivi, Ingo Vetter, Annette Weisser, Elisabeth Westerlund, Kohei Yoshiyuki, Christine Ödlund

Med invigningsutställningen Parkliv vill vi aktivera den parkkontext som Marabouparkens nya konsthall bokstavligt talat är försänkt i. Som utställningens titel antyder har vi bjudit in konstnärer som intresserar sig för vad som utspelar sig i parken och hur vi förhåller oss till den som natur, kultur och fysiskt rum. Dessa olika aspekter av parkrummet går in i varandra och återkommer i utställningen på olika plan: på molekylär växtnivå, i naturens och kulturens ständiga växelverkan och i parkens sätt att skapa plats i offentligheten för möten och lek – en slags grundläggande mänsklighet. I samband med utställningen publicerar vi en katalog med texter av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, arkitekten och forskaren Katja Grillner och utställningens två kuratorer Bettina Pehrsson och Helena Selder.

Som offentligt rum ger parken uttryck åt ett mänskligt behov att odla och forma naturen efter egna önskemål. Odla gör man inte bara för att överleva – odlandet är också ett uttryck för en social, vårdande instinkt med potential att förändra människor, platser och relationer. I konstnärens Nathan Coleys stora ljusskylt WE MUST CULTIVATE OUR GARDEN har det berömda slutet på Voltaires upplysningsroman Candide upphöjts till ett moraliskt imperativ där ett med versaler uppfordrande ”VI” betonar en gemensam ansträngning. Detta ”VI” har pensionerade ingenjören Lee Burns gjort till sin livsuppgift. I Ingo Vetters och Annette Weissers film I Am Farming Humanity får vi följa Burns berättelse om sin personliga resa från bomullsfältet i Mississippideltat till den gård på Detroits Lower East Side där han ”bygger mänsklighet” och skapar gemenskap genom sina odlingar som hela grannskapet ges fri tillgång till. Detta seglivade behov hos människan att skapa sig en egen oas gör sig påmint under de mest ogynnsamma förhållanden. Margaret Morton skildrar med sina fotografier tillfälliga trädgårdar skapade av hemlösa på övergivna tomter på Manhattan i New York. Trots eländet i de hemlösas situation finner fotografen uppfinningsrikedom, skönhet och lugn.

Kopplingen mellan museet – platsen där idéer om landskap förmedlas av konstnärer – och landskapet självt är ett viktigt tema för Matts Leiderstam. Med sitt för Parklivsutställningen specialtillverkade Periskop (Marabouparken), kan besökarna stå på golvet nere i den underjordiska konsthallen och kika ut bland trädkronorna. Matts Leiderstam fäster vår blick på kopplingen mellan utställningsrummet och parklandskapet utanför – ett samband med potential att prägla inte enbart invigningsutställningen utan institutionen som helhet. I naturen utanför konsthallen pågår kampen ständigt fastän vi varken ser eller hör det med våra trubbiga, mänskliga sinnen. Genom verket Växternas kemiska språk har Christine Ödlund under en längre tid följt en forskargrupp på KTH som genom att registrera växternas kemiska reaktioner på olika stimuli försöker knäcka källkoden till hur växter kommunicerar. Christine Ödlund gestaltar i sitt verk de uppmätta resultaten i ett mångbottnat verk bestående av en skulptural pilskottsinstallation och partituren till två ljudverk: Stress Call of The Stinging Nettle och Plant Drummer.

Marabouparken beskrivs ofta som en ”funkispark” där det funktionalistiska tänkandet är tydligast artikulerat i den stora gräsmattan som är avsedd som en social yta att disponeras fritt för promenad, lek, picknick och vila. Paola Pivis (Untitled) Slope är en konstruerad grässlänt med perfekt ”rull”. Denna gigantiska grässkulptur ger en mångbottnad och lekfull kommentar till trädgården och parkens främsta fetisch – gräsmattan. Som ett sätt att påminna oss om den roll barnens lek spelat i formandet av Marabouparken och andra parker har konstnären Kerstin Bergendal med sitt konstnärliga forskningsprojekt Park Lek lånat lekprincipen från Parkleken – en barnkulturell institution ungefär jämngammal med Marabouparken. I Marabouparkens lokaler har konstnären inrett ett eget fysiskt och mentalt rum där hon bjuder in olika personer till diskussion och lek med parkens idé utan förutbestämt mål. Rummet som under arbetets gång fyllts med teckningar, foton, och modeller flyttar tillfälligt in i Parklivsutställningen för att sedan flytta upp till ett av konsthallens projektrum där processen får sin fortsättning.

Med anledning av att det har gått 20 år sedan Berlinmuren föll visar vi en ny teckning av Dan Perjovschi varje måndag under sju veckor mellan 9 november och 21 december. Perioden löper från den dag muren revs i Berlin av en upprörd folkmassa till den dag då Ceausescu misslyckades med att lugna den likaledes upprörda folkmassan som samlats framför partihögvarteret i centrala Bukarest. Det var början på Ceausescus snabba fall. (Obs! Förlängt till 21 februari)

Onlinepresentationen av Dan Perjovschis politiska och ofta satiriska teckningar ingår i utställningen Från det ena till det andra som pågår på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm t o m 19 februari 2010. I ett samarbete mellan Rumänska kulturinstitutet, Index – The Swedish Contemporary Art Foundation,Marabouparken, Bildmuseet, Gävle Konstcentrum, Malmö Konstmuseum, Signaloch Norrköpings Konstmuseum publiceras hans teckningar samtidigt på alla institutioners hemisdor. Medverkande konstnärer i Från det ena till det andra ärMarie-Louise Ekman (Stockholm), Harun Farocki/Andrei Ujică (Berlin), Anja Kirschner (Berlin/London), David Maljkovic (Berlin/Rijeka), Ciprian Mureşan(Cluj), Dan Perjovschi (Bukarest), Viktor Rosdahl (Malmö), Stealth(Belgrad/Rotterdam), Judi Werthein (Buenos Aires/New York), Åbäke(Stockholm/London). Curator: Maria Lind.
Läs mer om utställningen här.

Dan Perjovschi har en lång historia som tecknare med verk i massmedia. Sedan 1991 publicerar han regelbundet dagsaktuella teckningar i den Bukarestbaserade tidskriften 22. Under utställningen Manifesta 2 i Luxemburg 1998 följde han samma modell och publicerade nya teckningar i dagstidningen Tageblatt och veckotidningen d’Letzebuerger Land. Han hängde paralellt upp tidningsidorna med den färska teckningen i Casino Luxemburg, den lokala konsthallen. Med enkla medel gör han knivskarpa kommenterar till omfattande politiska, ekonomiska och konstrelaterade ämnen. På så sätt levererar han en bild baserad på den värld han bevittnar men också på hur den förmedlas via mediernas nyhetsflöde. Ibland återförs bilden till de media som förser honom med nyheter, andra gånger tecknar han på väggar i t ex konstmuseer. Han har också arbetat med animation, graffiti och art brut.

Här – inte här

Lokalen som Marabouparken för tillfället disponerar är en f d missionskyrka. Ebba Bohlin har nu i snart ett år haft ateljé i huset och gör nu en platsspecifik installation som både berör det faktiska rummet i utställningssalen och en annan kyrkobyggnad: Engelsbrektskyrkan.

I Ebba Bohlins konstnärliga verksamhet återkommer en fascination för materialitet och ett självbiografiskt utforskande av existentiella frågor. Utgångspunkten är ofta rumslighet både i natur och arkitektur, men tonvikten läggs på ett poetiskt, abstrakt plan.

Ebba Bohlin har under det senaste året ställt ut på Nordin Gallery (Vändningen), Bonniers Konsthall (Rumstering) samt i Norge och Litauen. Hon har nyligen tilldelats arbetsstipendium från Konstnärsnämnden och arbetar med ett projekt för Statens Konstråd inför 2011. 2008 tog hon magisterexamen från Konstfack.

Untitled (Projection)

I Jakob Simonsons Untitled (Projection) (2008) projiceras figurer på och genom en projektionsduk. Duken är uppspänd på en ram och står fritt i rummet så att betraktaren kan se ”bakom” bildytan. Från ena hållet framstår det som om någon rör sig bakom ytan. Från en annan vinkel blir det tydligt att det är just en bild. Torrt och enkelt, med en avskalad mystik som bottnar i det upplevda mötet med en mänsklig gestalt, avtäcks den process genom vilken vi ständigt förhandlar med oss själva i mötet med en målning eller en bild: ”Detta är en bild, detta är inte verklighet” samtidigt som vi tjusas av illusionen.

Jakob Simonsons arbete gestaltar sig ofta som installationer och skulpturer med tydliga inslag av måleri. Simonson intresserar sig för måleriet som fysisk yta/bildrum å ena sidan och som struktur i det fysiska rummet/landskapet å den andra.

Simonson har under det senaste året ställt ut på bl a Malmö Konsthall, Landskrona Konsthall, Galleri Arnstedt, 0047 i Oslo, Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn och Pavilhão 28 i Lissabon. 2008 tog han magisterexamen från Konsthögskolan i Malmö.

Det internationella symposiet Open Engagement genomförs 25, 26 och 28 september. I den kvarlämnade symposiescenografin Art in Public Space is Never a Total Success, but it is Never a Total Failure Either, signerad konstnären Thomas Elovsson, görs nu symposiet tillgängligt av en utställning bestående av filmer och material relaterade till de föreläsningar och konstverk som presenteras inom ramen för Open Engagement.

En av symposiets huvudfrågor handlar om beställarens och uppdragets påverkan på den konstnärliga processen. Hur formulerar man ett uppdrag så att konstnären har goda möjligheter att åstadkomma något intressant för sig själv, sina uppdragsgivare och sin publik? Och vad innebär det egentligen att arbeta situations- eller platsspecifikt? Som arrangörer av ett symposium om beställarrollen, har själva initierat tre beställningsprojekt. Studenterna på Konstfacks Art in the Public Realm har i dialog med landskapsarkitekterna NOD (Naturorienterad Design) kommit med idéer för ett industriområde i omvandling i Sundbyberg. En annan beställning är ett porträtt av platsen Sundbyberg av konstnären och Sundbybergsbon Olof Glemme. Det sk Open Engagement: Commissions, ett öppet formulerat uppdrag där konstnärerna Eva Arnqvist, Thomas Elovsson, Per Hasselberg och Maria Lindberg bjöds in att producera verk i relation till symposiets kontext och innehåll.

Under symposiet berättar konstnärerna Anna Högberg och Johan Tirén om sitt samarbete med planerare på Regionplanekontoret i Stockholm, Marysia Lewandowska presenterar material från samarbetsprojektet Social Cinema i London och Joanna Warsza visar performanceverk hon inititierat i Warszawa – material från dessa projekt och mycket annat kommer att presenteras i utställningen.

Åsa Norberg, Fredrik Norén, Jesper Nyrén, Jennie Sundén

Årets P.A.N.K. stipendiater ställer ut egna verk tillsammans i en utställning på Marabouparken annex. P.A.N.K. är Marabouparkens vistelsestipendium för nyutexaminerade konstnärer. Konstnärerna får möjlighet att genomföra ett konstverk i Sundbybergs offentliga rum.

Offentliga verk uppförda i Sundbyberg

Vernissage för filmen Sundbybergs Klagokör på Marabouparken annex torsdag 4 december kl 17-20

Kortfilmen med Sundbybergs Klagokör är den avslutande delen i Marabouparkens höst med konstnärerna Oliver Kochta-Kalleinen och Tellervo Kalleinens klagokörsprojekt.

Under ledning av körledare Sofie Eklöf framför kören egna och allmänhetens klagomål.

Klicka här för Youtube
Klicka här för Vimeo

Om Klagokörerna
Ur en konversation mellan de finska konstnärerna Oliver Kochta-Kalleinen och Tellervo Kalleinen uppstod den enkla men genialiska idén att bokstavligt talat, enligt det finska uttrycket ”valituskuoro”, bilda en klagokör. Tanken var att samla människor som vill klaga i en kör där de får hjälp av en körledare att kanalisera sina klagomål i en gemensam körsång. Sedan Klagokörsprojektet lanserades i Birmingham 2005 har ett 20-tal körer lanserats över hela världen från Bodö i Norge till Melbourne, Australien. Intresset från blivande klagokörer är så stort att konstnärerna inte hinner med att hjälpa alla som hör av sig. Istället har de lagt ut en manual på sin hemsida www.complaintschoir.org där den intresserade kan få tips om hur man bäst bildar sin egen klagokör. Marabouparken ansluter sig till den världsomspännande klagokörsrörelsen och bildar en lokal klagokör.

Om konstnärerna
Oliver Kochta-Kalleinen (verksam i Helsingfors) och Tellervo Kalleinen (verksam i Helsingfors) har vid sidan av sina individuella konstnärskap samarbetat sedan 2003. Förutom klagokörsprojektet har de bl a nyligen gjort projektet I Love My Job i Göteborg där konstnärerna bjuder in människor att göra filmer om de ”mardrömslika” situationer som kan uppstå på arbetsplatser. Läs mer på http://www.mittjobb.org

En videoinstallation av Oliver Kochta-Kalleinen & Tellervo Kalleinen.

Om klagokörerna…
Ur en konversation mellan de finska konstnärerna Oliver Kochta-Kalleinen och Tellervo Kalleinen uppstod den enkla men genialiska idén att bokstavligt talat, enligt det finska uttrycket ”valituskuoro”, bilda en klagokör. Tanken var att samla människor som vill klaga i en kör där de får hjälp av en körledare att kanalisera sina klagomål i en gemensam körsång. Sedan Klagokörsprojektet lanserades i Birmingham 2005 har ett 20-tal körer lanserats över hela världen från Bodö i Norge till Melbourne, Australien. Intresset från blivande klagokörer är så stort att konstnärerna inte hinner med att hjälpa alla som hör av sig. Istället har de lagt ut en manual på sin hemsida www.complaintschoir.org där den intresserade kan få tips om hur man bäst bildar sin egen klagokör.

Om utställningen på Marabouparken…
På Marabouparken annex kommer en videoinstallation med tidigare körer från Birmingham (2005), Helsingfors (2006), Hamburg (2006), St Petersburg (2006), Chicago (2007) och Singapore (2008) att visas. Gemensamt för initiativtagarna oavsett nationalitet är, enligt konstnärerna, att alla tycks tro att de representerar den gnälligaste nationen av dem alla och att människor världen över faktiskt klagar över ungefär samma saker. Bland de saker som verkar uppröra människor mest är dåligt väder och dålig kollektivtrafik. En allmän känsla av att vara illa behandlad bubblar upp i den återkommande refrängen ”Det är orättvist!” Till detta kommer en unik lokal prägel där man tror sig ana vad som rör sig i olika nationers kollektiva undermedvetna. Det är klart att finnarna irriterar sig mer än andra folk på dålig etikett i bastun. Amerikanerna är bekymrade över att hela USA alltmer liknar en ”shopping mall”. ”Malevitj kvadrat kan jag måla när jag är full”, menar någon i den ryska kören. Störst spann mellan högt och lågt finner man kanske i Singapores kör där gnäll på ”Bad hair days” samsas med klagomål på den repressiva lilla stadsstaten där ”Allt som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet”. Singapores klagokör blev också mycket riktigt förbjuden att framträda dagen innan premiären.

Om Sundbybergs Klagokör…
Marabouparken ansluter sig till den världsomspännande klagokörsrörelsen och bildar en lokal klagokör. Behöver du ett mer kreativt utlopp för ditt vardagsgnäll? Gå med i Sundbybergs Klagokör. Det kostar ingenting och ingen sångerfarenhet krävs! Repetitionerna påbörjas i oktober med körledaren Sophie Eklöf. Klagokören kommer att ha premiär på Marabouparken annex i Gamla Betlehemskyrkan i Sundbyberg den 14/11.

Om konstnärerna…
Oliver Kochta-Kalleinen (verksam i Helsingfors) och Tellervo Kalleinen (verksam i Helsingfors) har vid sidan av sina individuella konstnärskap samarbetat sedan 2003. Förutom klagokörsprojektet har de bl a nyligen gjort projektet I Love My Job i Göteborg där konstnärerna bjuder in människor att göra filmer om de ”mardrömslika” situationer som kan uppstå på arbetsplatser. Läs mer på http://www.mittjobb.org

En vacker ung kvinna lutar huvudet över sin bordsgrannes soppa och släpper en delikat spottloska i den. Hon utför ett av den Österrikiske konstnären Erwin Wurms instruktionsverk (Spit in Someone’s Soup, Instructions on How to Be Politically Incorrect, 2003). Verket ingår i en serie uppmaningar att bete sig politiskt inkorrekt. Spit in Someone’s Soup är också namnet på en turnerande utställning med Erwin Wurms konst som är producerad av Riksutställningar i samarbete med Marabouparken. Curators för utställningen är Helena Selder konstintendent Marabouparken och Ulrika Sten tf chef Gävle konstcentrum (tidigare Riksutställningar). För första gången kan den svenska publiken bekanta sig med Erwin Wurm – en av den samtida skulpturens internationella stjärnor. Turnén avslutas på Marabouparkens nya annex med två extra verk: The Confessional (2003) och Freud’s Ass (2004).

Med mottot från tv-bolaget BBC:s grundare John Reith; ”Inform, Educate, Entertain” öppnar Marabouparken dörrarna till höstens utställning av den brittiska konstnären Olivia Plender.

Information, Education, Entertainment är en tematisk soloutställning som tar sin utgångspunkt i tv-mediets och konstfältets berättande om konst och konstnären. Verket Monitor (2006) är en bildspelsessä ackompanjerad av en ljudinspelning. Ljudet är baserat på manuskriptet från avsnittet Private View ur BBC:s konstprogram Monitor från 1960-talet, medan bildspelets fotografier är tagna i nutid. Med en myndig ton, inte helt olik produktioner från Pogo Pedagog, berättar ljud och bild tillsammans om konstens förändrade förutsättningar och om hur Londons nedgångna områden förvandlats till exklusiva kvarter. Verket presenterades ursprungligen som ett performance på Tate Triennial men visas här som installation.

I installationen Ken Russell in Conversation with Olivia Plender (2005), visas videodokumentationen från en intervju mellan den kontroversielle filmregissören och konstnären. Mötet skedde inför publik och inramades av en scenografi som påminde om en tv-studio från 70-talet. I intervjun diskuteras Ken Russells experimentella dokumentärer och konstnärsskildringar för BBC på 1960-talet, romantikens idé om geniet, frågor om smak och stil samt kontroversen kring honom själv – både som medial person och filmskapare. Ken Russells mediapersona blir här en sinnebild för det dubbla i att både gestalta och själv leva genirollen, och hur romantikens genibegrepp lever vidare i en nyliberal logik.

Med den moraliserande berättartonen hos 1800-talets nykterhetsrörelse får vi i Olivia Plenders pågående tecknade serie The Masterpiece (2001) följa den unge konstnären Nicks öden. På Marabouparken presenteras seriens senaste nummer The Road to Ruin (for Öyvind Fahlström) (2006) både som serietidning och som installation där figurerna har blivit klippdockor. Avsnittet utspelar sig på 1980-talet och vi får följa Nick i hans sammandrabbningar med storföretaget Buck’s sponsringsidéer. Verket kan läsas som en kommentar till Olivia Plenders egen medverkan i utställningen Beck’s Futures, en tävling anordnad av öltillverkaren Beck’s.

Utifrån utställningen Information, Education, Entertainment har ett film- och samtalsprogram satts ihop tillsammans med Filmklubben. Programmets fokus är tv-mediets och konstfältets skildringar av konstnären, samt public service-mediet som ideologiskt verktyg. Program, tider och datum presenteras här senare.

Fia Backström, född och utbildad i Stockholm (Stockholms Universitet, Konstfack) och New York (Columbia University), är sedan ett 10-tal år verksam i New York. I maj, på Marabouparken annex, gör hon sin första separatutställning i Stockholm. Backström har gjort sig känd för en serie utställningar och performances som hon iscensatt i sitt eget hem, på gallerier och konsthallar i New York. Backströms konst belyser de parametrar som utgör konstutställningens vanliga beståndsdelar; ett konstverk, ett samarbete, en publik. Logiken i hennes arbeten ger sig till känna i flera situationer och inbegriper aktiviteter och deras dokumentation, miljöer, samlingar, performance, andra konstnärers verk, egna texter, trycksaker, ljudinspelningar, högläsningar, och mycket mer. Genom att utveckla utställningsformat och displaymetodik engagerar Backström kollegor och publik i utgrävningar av ideologins, politikens, reklamens och propagandans skiftande ansikten.

I Blonde Revolution (a fia backström production, New York, 2004) konfronterar Backström den självmedvetna godhet och ”fejkade” rättvisa som konstvärlden emellanåt försöker skapa med hjälp av s.k. minoritets-utställningar. Backströms verk består av ett manifest och en miljö där enbart blonda konstnärers verk är inkluderade. I lesser new york (a fia backström production, New York, 2005), fortsätter Backström sin undersökning av utställnings presentation och vad ett verk kan vara. Hon lyfter fram det ”aktivitetsrum” av samarbeten, mindre publikationer, affischer, ljudverk etc, som enligt konstnären utgör en viktig del av en konstscen. Av liknande skäl som man idag inte riktigt kan skilja på en undergroundscen och etablissemanget, består själva presentationen av en fusion av kommunistisk propaganda strategi och kommersiell shoppingförförelse. Här förvandlas materialet till en färg och formkoordinerad väggtidning.

Verket A New Order for a New Economy – to Form and Content (A proposal to re-arrange the ads of Artforum, Andrew Kreps Gallery, White Columns, Whitney Curatorial Studies, New York, 2006–07) undersöker hur innehåll förskjuts med hjälp av formella egenskaper. Backström omarrangerar annonserna ur ett nummer av världen största konsttidning, Art Forum, enligt färg, form och tematik. Ur annonsmaterialet som ursprungligen formgivits och arrangerats för att ge annonsörerna maximalt genomslag och kontrastverkan sinsemellan, transformeras konstvärldens kommersiella bildvärld till kategorier som ”djur”, ”gråtande och skrattande män” och ”kollektivism”.

Det mänskliga kollektivets mindre snygga sida belyses i Herd Instinct 360° (New York, 2005-2006). Backström ger sig här i kast med grupprelationer i konstsammanhang såväl som i övriga samhället. Under tre söndagseftermiddagar har hon tidigare iscensatt en situation för samling med sakrala övertoner inkluderandes performance, föreläsningar och gemensamma måltider kring temat. På Marabouparken annex återskapas denna miljö delvis. Söndagen 13 maj gör Backström sin performance Herd Instinct 360° och vid samma tillfälle visas videoupptagningar från samtliga föreläsningar.

Alexander Gutkes konst präglas av ett slags materiell självbetraktelse där verken, upptagna av att jaga sina egna svansar, lyckas bygga upp en större, parallell historia. Vardagliga objekt, teknik, teckningar och abstrakta narrativa grepp förvandlas till rumsliga installationer för reflektion över dess egna inneboende egenskaper.

Publiken leds in i utställningen med hjälp av väggteckningen Horisont (2001) – ett verk som med ett enkelt grepp skapar en ”mental horisont” för vår upplevelse av tid och rum. Ett flera meter långt tal avslutas lakoniskt med ordet ”dagar” som på så vis skapar en ram av begriplighet kring det ofattbara. På ett liknande vis vidgar diabildsprojektionen Lighthouse (2006) den invanda uppfattningen av rummets dimensioner genom att skapa ett vandrande bildplan som tycks röra sig bortom väggens yta. Ofta upprepar konstnären en händelse eller ett utsnitt av ett skeende och loopar det i ett eget ”tidsrum”. I verket The White Light of the Void (2002) får vi om och om igen följa en tom film som fastnar i projektorn och smälter samman. Den sammansmälta bildrutan är ett välbekant filmiskt berättargrepp som ofta används för att förmedla en känsla av nostalgi eller slutet på en epok. I Nine Ways to Say it’s Over (2006) visar konstnären igen hur vår relation till verkligheten påverkas av bilder. En serie slutskyltar från filmer från 1920-talet och framåt på en mängd olika språk talar om det universella i upplevelsen av en romans eller en förlust. Samtidigt berättar den om hur självklar slutskylten en gång var för att signalera att filmen nått sin narrativa slutpunkt. I Exploded View (2005) når denna självreflexion sitt crescendo i en diabildsprojektor som tycks betrakta sitt eget inre och sin egen projektion. Detta är det tautologiska konstverket par excellence – en projektor som visar sin egen insida som ett bildspel och samtidigt lyckas förvandla bilderna av sina egna komponenter till en fantastisk resa in i det mikroskopiska.

I Jakob Koldings kärleksfullt sammansatta collage blandar han sin typiska bildvokabulär av arkitektur, modernistisk konst, välbekanta sociologiska fraser med karaktärer från serieteckningens, fotbollens och den elektroniska musikens värld. Alla dessa fenomen tycks ha överlappat och korsbefruktat varandra under Koldings uppväxt i en förort till Köpenhamn. De utgör nu de återkommande beståndsdelarna i ett pågående projekt där konstnären från olika infallsvinklar närmar sig frågan om vad som händer då vi försöker låta den fysiska miljön strukturera våra liv. Ur mixen uppstår ett ”Koldingskt stadsrum” där man kan ana konstnärens fascination och skepticism inför de modernistiska utopierna. I Koldings stadsrum invaderas konsten och arkitekturen ofta av figurer och företeelser som alls inte är planerade att existera där. En återkommande sådan figur är skateboardåkaren som tar sig friheter gentemot t.ex. en minimalistisk skulptur genom att använda den som skateboardramp.

I sina collage avtäcker Jakob Kolding idéer och attityder som ligger bakom de byggda miljöerna och skapar oväntade kopplingar mellan populärkultur, konst och arkitektur i en ledig förening av estetik och politik. Trots en tveksamhet inför det tillrättalagda livet i förorten finns hos Jakob Kolding en tydlig förkärlek för det avskalade och repetitiva hos 60- och 70-tals arkitekturen. Något som även går igen i konstnärens intresse för de formmässiga sambanden mellan den elektroniska musikens repetitiva beats, den modernistiska arkitekturen och den minimalistiska konstens avskalade former.

Utställningens titel Pattern Recognition syftar på den process med vilken maskiner kan finna mönster i oklassificerad eller godtyckligt ordnad information. Begreppet fungerar som en löst hållen ram runt verken i utställningen och konstnärens egen arbetsmetod. Utställningen på Marabouparken annex spänner över en 10-årsperiod. På plats kommer besökaren att finna exempel på de flesta aspekterna av Jakob Koldings konstnärskap. Teckningar från 1996, nya och äldre collage, dokumentation av offentliga konstprojekt, en improviserad skulptur och exempel på konstnärens design för bl.a. pogruppen St Etienne. Delar av utställningen kommer att visas på OVERGADEN – institut för samtida konst i Köpenhamn under våren 2007.

I Jakob Koldings kärleksfullt sammansatta collage blandar han sin typiska bildvokabulär av arkitektur, modernistisk konst, välbekanta sociologiska fraser med karaktärer från serieteckningens, fotbollens och den elektroniska musikens värld. Alla dessa fenomen tycks ha överlappat och korsbefruktat varandra under Koldings uppväxt i en förort till Köpenhamn. De utgör nu de återkommande beståndsdelarna i ett pågående projekt där konstnären från olika infallsvinklar närmar sig frågan om vad som händer då vi försöker låta den fysiska miljön strukturera våra liv. Ur mixen uppstår ett ”Koldingskt stadsrum” där man kan ana konstnärens fascination och skepticism inför de modernistiska utopierna. I Koldings stadsrum invaderas konsten och arkitekturen ofta av figurer och företeelser som alls inte är planerade att existera där. En återkommande sådan figur är skateboardåkaren som tar sig friheter gentemot t.ex. en minimalistisk skulptur genom att använda den som skateboardramp.

I sina collage avtäcker Jakob Kolding idéer och attityder som ligger bakom de byggda miljöerna och skapar oväntade kopplingar mellan populärkultur, konst och arkitektur i en ledig förening av estetik och politik. Trots en tveksamhet inför det tillrättalagda livet i förorten finns hos Jakob Kolding en tydlig förkärlek för det avskalade och repetitiva hos 60- och 70-tals arkitekturen. Något som även går igen i konstnärens intresse för de formmässiga sambanden mellan den elektroniska musikens repetitiva beats, den modernistiska arkitekturen och den minimalistiska konstens avskalade former.

Utställningens titel Pattern Recognition syftar på den process med vilken maskiner kan finna mönster i oklassificerad eller godtyckligt ordnad information. Begreppet fungerar som en löst hållen ram runt verken i utställningen och konstnärens egen arbetsmetod. Utställningen på Marabouparken annex spänner över en 10-årsperiod. På plats kommer besökaren att finna exempel på de flesta aspekterna av Jakob Koldings konstnärskap. Teckningar från 1996, nya och äldre collage, dokumentation av offentliga konstprojekt, en improviserad skulptur och exempel på konstnärens design för bl.a. pogruppen St Etienne. Delar av utställningen kommer att visas på OVERGADEN – institut för samtida konst i Köpenhamn under våren 2007.

Marabouparken ställer ut fyra filmer av Johanna Billing som spelats in i olika europeiska städer. Sedan examen har Johanna Billing hunnit med åtta filmer och videoverk varav hälften tillkommit på initiativ av utländska institutioner. I utställningen More Films About Songs, Cities and Circles på Marabouparken annex visar vi fyra filmer som spelats in i Oslo, London, Amsterdam och Zagreb och som alla ges sin speciella kontext av den plats de spelats in på. Utöver dessa fyra filmer visas även den omfattande dokumentationen från You Don’t Love Me Yet projektet där Johanna Billing under hösten 2002 bjöd in 20 artister att framföra en cover på Roky Ericksons låt You Don’t Love Me Yet från 1984 i källaren på Index i Stockholm. I framförandet av en cover, där den egna tolkningen och hyllningen flätas samman, prövar artisterna själva att finna en balans mellan gemenskap och individualitet. Arrangemanget från Index har sedan kommit att upprepas i 15 olika städer. Projektet har utvecklades så att de lokala arrangörerna själva får engagera sig i hur eventet skulle utformas, vilket gjorde hela projektet också i sig till en slags cover. Låten finns nu i ett hundrafemtiotal versioner tillgänglig för publiken på 15 dvd:er i utställningen.

En känsla av melankoli och förlust genomsyrar Johanna Billings filmer och hennes skildringar av samhällen i förvandling och de känslor som människor under pågående omvälvningar tränger undan och förlorar kontakt med. Filmerna porträtterar människor i iscensatta, koncentrerade situationer. De får sin speciella nerv av alla de spänningar som vi människor håller inombords och perspektivet som skiftar mellan de porträtterade individerna och det samhälle mot vars bakgrund de agerar. Alla deltagare i Johanna Billings filmer spelar sig själva men deltar samtidigt i en mångbottnad gestaltning av en plats och en situation som glider mellan det fiktiva och det dokumentära. På ett unikt vis skiftar Johanna Billing i sina filmer mellan skildringar av talande tystnader och ett berättande buret av popsånger. Det är många saker vi inte kan tala om utan att det blir platt och klichéartat. Människorna i Johanna Billings filmer är följaktligen tysta, såvida de inte sjunger.

Where She Is At spelades in på Ingierstrandsbadet utanför Olso 2001. I filmen sammanför Johanna Billing en kvinnas stillsamma kamp med sig själv uppe på ett hopptorn med en nedläggningshotad rekreationsanläggnings öde. Ska hon våga hoppa? Ska badet läggas ner? Ska dagens Norge ta steget och lämna de gamla idéerna om frisk luft och rekreation för alla bakom sig? Filmen loopar runt och vi får följa kvinnans plågsamma tvekan om och om igen.

I Look Out, som spelades in i stadsdelen Shoreditch i östra London 2003, skildras kontrasten mellan en nedgången och fattig stadsdel och den bostadsomvandling som då pågick i gamla Gainsborough Film Studios. Kameran följer en grupp lokala ungdomar på visning i några av de färdigställda lyxlägenheterna. En märklig stämning uppstår då ungdomarna granskar och testar den sobra inredningen och blickar ut över sitt slitna och av kriminalitet drabbade område i denna korsning mellan studiebesök och lägenhetsvisning.

I Magic and Loss, som är inspelad i Amsterdam 2005, packar en grupp människor under tystnad samman vad som verkar vara ett trevligt inrett singelhushåll. En långsam och metodisk koreografi uppstår i deras gemensamma bestyr med att fylla lådor och hissa ner möbler på gatan med den i Amsterdam överallt förekommande huskroken. I dessa främlingars mekaniska hantering av någons personliga tillhörigheter uppstår en mängd frågor och associationer kring den frånvarande lägenhetsinnehavarens öde.

I Magical World, inspelad i Zagreb 2005, ser vi en barnorkester öva in Rotary Connections Magical World från 1968. Kameran rör sig mellan musiksalen och de slitna omgivningarna kring kulturcentrat utanför Zagreb i ett Kroatien vars brådska att sälla sig till de ”normala” EU länderna hotar den egna kulturen. På tillkämpad och nyligen inlärd engelska sjunger en ung kroatisk pojke sig igenom de enigmatiska och trotsiga textraderna ”Why do you want to wake me from such a beautiful dream. Can’t you see that I am sleeping… We live in a Magical World…”.

Marabouparken har glädjen att presentera en utställning med den finska konstnären Liisa Lounila, född 1976 och verksam i Helsingfors. Liisa Lounila arbetar med film, foto och måleri. Oavsett vilken teknik hon använder rör sig verken oftast någonstans mellan den stilla och den rörliga fotografiska bilden. Utställningen är Marabouparkens bidrag till XPOSEPTEMBER – Stockholms fotofestival.

Lounila uppmärksammades internationellt för filmerna Popcorn, Flirt och Play: en serie lo-fi ”filmskulpturer” med säregen dov ljud och ljusbild. Dessa skapades med hjälp av en egenhändigt tillverkad 360° pinnhålskamera i syfte att åstadkomma tredimensionella skildringar av iscensatta situationer. Scenerna är skildrade med s.k. ’time slice’ teknik som ger betraktaren intrycket av rörelse runt en serie i tiden frusna skeenden. Skeendena tycks dekonstrueras samtidigt som de rekonstrueras i dessa filmer där objekt och kroppar svävar fritt i tiden. Istället för ett konventionellt, linjärt narrativ visar Liisa Lounila oss gester, glimtar och detaljer av lättflyktiga ögonblick. I sin utställning på Marabouparken, den första större presentationen av hennes konstnärskap i Sverige, kommer Lounila att visa filmerna Flirt (2002) och Play (2003), ljuslådeverket Roma (2003) och textverken Road Movie (1998) och Valour (2006).

I Play får betraktaren genom en ström av frusna bilder en tredimensionell skildring av varje gest och ögonkast hos publiken på en liten, trång källarklubb i Berlin. Mörk finsk pop bidrar till klubbatmosfären som både är energiskt och typiskt avmätt. I Flirt hänger smockan bokstavligt talat i luften. Ett dovt gnisslande soundtrack ger filmen en hotfull underton som kontrasterar mot en grupp människors balettlika handgemäng. Roma består av tre ljuslådor som Lounila monterat tredimensionella, svart-vita, s.k. lentikulära fotografier vilka skapar rörliga scener då man förflyttar sig framför dem. En voyeuristisk känsla vilar över hela denna fotoserie som porträtterar interagerande par i intima hemmiljöer. Road Movie är ett textverk bestående av funna texter som fogats samman som brottstycken så att den ursprungliga meningen kortsluts.

GÅVÄNTASTANNA

Marabouparken har glädjen att presentera GÅVÄNTASTANNA en total installation av Karl Holmqvist.
Karl Holmqvist har sedan början på 1990-talet arbetat inom den text- och performancebaserade konsten både i Sverige och internationellt. I en serie nya arbeten har Karl Holmqvist lånat mönster och designdetaljer från den danske designern Verner Panton. Panton myntade i början på 70-talet begreppet total installation då han ville att människor skulle använda hans möbler och tyger till att skapa hela miljöer i sina hem. Utifrån denna idé har Holmqvist skapat sin egen total-miljö där det svart-vita Panton-mönstret bildar bakgrund till ett urval texter från bland andra Gertrude Stein, Patti Smith, Kakuzo Okakura och William Blake sammanställda enligt beatförfattaren William Burroughs cut-up teknik. Texterna som är tagna från den nyutgivna boken I ON A LION IN ZION återfinns också inlästa på en DVD parallellt rullande över en TV-skärm.

I STUDY CENTER 1991-2006 visar Holmqvist ett urval av tidigare publicerade konstnärsböcker, texter och posters som han gjort under de senaste 15 åren, flera av vilka aldrig tidigare visats i Sverige. Slutligen visas också ett brett urval videofilmer som exempelvis anti-avgas eposet CARS KILL eller den helt nygjorda Black Mountain College gjord i samarbete med den franske konstnären Loris Gréaud. Utställningen är den första mer genomgående granskningen av Holmqvists medvetet spretiga och mångfacetterade konstnärskap och hans första separatutställning i Stockholm på åtta år.

Den internationellt verksamme konstnären Luca Frei gör sin första större utställning Words & Works & Worlds i Sverige.
Den schweiziske konstnären Luca Frei har de senaste åren deltagit i flera viktiga internationella utställningssammanhang bla. Istanbul biennalen (2005), Künsthalle Fridericianum (Kassel, 2005), Centre Culturel Suédoise (Paris 2004), Rooseum (Malmö, 2003), Künstverein München (2003), Index (Stockholm, 2002). Luca Frei (f. Lugano 1976) utexaminerades från Malmö konsthögskola 2002 och är bosatt i Lund).

Luca Freis konstnärskap utgår från en Bauhaus inspirerad färg- och formskola. Med denna estetisk-pedagogiska skolning i ryggen återkommer han till arbeten som kretsar kring fri inlärning, kunskap och dess transformerande potential. Med text, bild, färg- och formmässiga ingrepp i miljön skapar konstnären associationer kring en idé eller en plats arkitektoniska förutsättningar och dess inneboende möjligheter.

Emblematisk för Luca Freis konst är en väggmålning av en figur som lekfullt kastar upp ett antal hexagoner i luften. Hexagonerna och grundfärgerna återkommer som ett slags symboler för vetandets minsta byggstenar. Samma tematik kan skönjas i ett foto av en gatuartist framför Centre Pompidou som med sina färgade bollar tycks jonglera med arkitekturens färgkodning och själva institutionens struktur (från Balancing Acts, 2004).

På en magnetisk vägg, som påminner om skolornas svarta tavla, kan publiken med hjälp av en stege flytta runt bokstäver som på ett gigantiskt alfapet, där det begränsade antalet bokstäver utgör verkets och publikens kreativa ram (från Everything was to be done. All the adventures are still there, 2003).

Hexagonerna återkommer, i färgat plexiglas, hängande från ett stort metallträd runt vilken bänkar finns uppställda att sitta på (från Imagine Action, 2004). Trädet och bänkarna utgör ett slags primära beståndsdelar från torg och parker, offentliga platser för reflektion och samtal. Trädets placering inomhus byter yttre mot inre rum, privat mot offentligt, i en visuell gestaltning som reflekterar hur både det offentliga samtalet och den offentliga platsen under hotande omständigheter tvingas in i det privata. Genom att låta galleriets mäktiga stödpelare träda fram ur väggar och golv bemålade, skapar konstnären på ett liknande sätt både en förtätning av och ett förhöjt medvetande om Marabouparken annex egen arkitektur.

Skulpturpark – moln 7

Höstsäsongen på Marabouparken annex invigs med en separatutställning av konstnären Bella Rune. Rune har sedan länge intresserat sig för tingen i vår vardag som bärare av nästan alla delar av vårt samhälle; sociala koder, politik, estetik, ekonomi, psykologi och sexualitet. Hon arbetar medvetet med att skapa en utställningssituation som både förför och förvirrar publiken med skulptur som ofta har en inbyggd performativ dimension.

I utställningen Skulpturpark – moln 7 arbetar hon vidare med dessa teman och leker med våra vardagsfetischer och de förhoppningar som vi projicerar på objekten omkring oss. Utställningstiteln antyder hur himmelskt det kan vara att ha huvudet bland molnen. I Bella Runes värld ovan molnen sticker bergstoppar av speglar och frostad duschkabinsplast upp (Mole-hill 2005). Våra drömmar om det perfekta hemmet hänger som stora, slappa handskar utmed väggarna. En lamt blinkande ljuskör av avlagda lampor (Former Executive 2002), en hängande trädgård av skarvsladdar och lågenergiljus (Babylon 2005), mysiga mässingslampor och en elektrisk brasa (Coselit 2005) strålar och blinkar rytmiskt emot betraktarna. I garderoben bakom pälsdraperiet kan publiken bekanta sig med tidigare verk.

Goodbye

Med Peter Thörnebys utställning Goodbye arbetar Marabouparken vidare med en ambition att återkommande göra större presentationer med yngre konstnärer. I utställningen visas verk från 2000 fram till konstnärens senast tillkomna verk – första numret av tidningen Goodbye.

Något som präglat Thörnebys konstnärskap är sökandet efter nya platser, både mentala och fysiska, där det kan finnas en möjlighet att tänka en oväntad tanke. För Thörneby är det en självklarhet att varje konstverk har en funktion. Själv strävar han efter att skapa små maskiner vars syfte är motverka klaustrofobi genom att transportera oss till platser där det finns utrymme för nya tankar. Ett av de bästa sätten att färdas är, enligt konstnären, det halvvakna men kreativa tillstånd som banalt kallas drömmeriet.

Thörneby arbetar gärna grafiskt och skapar fonder mot vilka både konstnär och publik kan drömma sig bort. En sådan fond återkommer i flera verk i form av ett regndroppsmönster som är inspirerat av konstnären Ivan Aguélis upplevelse då han i ett opiumrus upplevde hur en text förvandlades till ett regn framför hans ögon. I Thörnebys visuella tolkning blir det till ett silverregn, en metafor för en djupare förståelse av konsten. Silverregnet bildar sedan den bakgrund mot vilken han placerar texter som kretsar kring lokaliserandet av nya platser och idéer- en av konstens viktigaste funktioner.

Mönster har, historiskt sett, ofta skapats i ideologiskt syfte att estetiskt beskriva ett nytt samhälle. Mönster löper som en röd tråd i Thörnebys konstnärskap från Gratis Designs användande av 10-gruppen mönster som bakgrund åt Walter Gropius manifest i affischserien Gratis Designs Bauhausmanifesto and 10-gruppen patterns (samarbete med Fredrik Holmqvist, 2000) till det ovannämnda silverregnet och vidare till mönstren för okända rum i affischerserien, How Can I Sleep With Your Voice In My Head, för Vita Kuben på Norrlandsoperan (2003).

I Thörnebys senaste verk; tidningen Goodbye (2004) lämnar konstnären abstraktionen för att närma sig drömmeriet ur ett mer konkret, vardagligt perspektiv i vad han själv kallar ”psykedelisk diskbänksrealism”. En liten familj agerar ställföreträdare för en vardag som det är lätt att identifiera sig med och drömma sig bort ifrån. Tidningen som har lp-skivans format vecklas ut och inuti finner man sångtexter och en fotodokumentation av den lilla familjen i tvättstugan. Ordet Goodbye är tecknat i en typografi på väg att gå upp i rök, som en viskning som undslipper drömmaren innan hon eller han försvinner iväg till en annan värld.

Katarina Löfström visar tre nya videoverk som tidigare visats i Berlin. De nya verken rör sig, liksom äldre verk, mellan verklighet och abstraktion. Alla tre är animationer som utgår från filmat material. Detta tillvägagångssätt är konstnärens metod att koncentrera motivet och komma åt det som hon uppfattar som bildens essens.

Löfström undviker medvetet språk, förståelse och mening för att ge utrymme åt associationer och drömmar. Filmerna saknar början och slut och de enda skrivna ledtrådarna finner man i titlarna. Dessa ska dock inte ses som ledtrådar utan snarare som första ledet i en potentiell kedja av associationer – på samma sätt som ett musikstycke kan ha en titel men inga sångtexter.

An Island (DVD loop, 4,30 min, 2004). I mörkret syns ett glittrande Shangri-La som en hägring i natten. Utgångspunkten för denna mirage är Gröna Lund som ligger omgiven av båtar som guppar på vattnet med tända lanternor, filmad innan en av sommarens fyrverkerikvällar 2002. Filmens ljudspår är ett ljudcollage av Katarina Löfström i samarbete med ljudkonstnären Sean Reynard. Tower (DVD loop, 9 min, 2004). Filmen är en animation av ett nattligt Berlin under ett rejält åskväder sommaren 2004. Staden ses inifrån den långsamt roterande restaurangen högst uppe i Berlins TV torn. Under varvet känns paradgator som Kastanjenallé, Schönhauser Allé och Karl-Marxallé igen som glimmande ormar som slingrar sig fram i staden. Musiken av Bernhard Günther skapar en dov ljudmatta som understryker tv-tornets långsamma och majestätiska rörelse. Tower är både en undersökning och ett porträtt av Berlin där stadens ljus rullar förbi som en lysande kod att dechiffrera.

Score (DVD loop, 4,30 min, 2004). Detta är ovanligt nog en Löfström video utan ljud men ger desto mera skäl för begreppet ”visuell musik”. Ett animerat partitur av svarta prickar rinner och strömmar ner för den vita bildytan samtidigt som de växlar i storlek och skapar rytmer och ett pumpande musikaliskt flöde. Om Löfström tagit ett steg tillbaka från motivet i An Island och Tower så har hon här klivit rakt in i det. Animationen utgår från en bild på universum tagen i NASA’s Hubbleteleskop. I denna bild, som utgör en slags gräns för mänskliga vetande, har Löfström sedan zoomat in till rasternivå och använt sig av rasterprickarna för animationen.

Text: Helena Selder