OBS!

Som en del av det tredje året på Kandidatprogrammet i Konst har studenterna fått möjlighet att ställa ut tillsammans, utanför skolans väggar, här i Marabouparkens projektrum och bibliotek. Utställningen äger rum parallellt med deras egna utställningar på Konstfack. Det kollektiva och det individuella arbetet får mötas och svara varandra.

Titeln studenterna har givit sin utställning är OBS!

Ett kort ord, en uppmaning, ett avbrott. OBS! Ett utropstecken i flödet.

Lägg märke till detta.

Titeln riktar uppmärksamheten mot själva seendet och mot utställningssituationen som en plats där blickar möts. Vem ser? Vem blir sedd? Vad träder fram först när någon riktar sin uppmärksamhet mot det? Att möta ett konstverk är aldrig helt passivt. Att se är också att delta. Uppmärksamheten är inte neutral: den väljer, avgränsar, förstorar och lämnar något annat i skugga.

Kanske är OBS! därför också en fråga.

Att arbeta utanför skolans skyddade rum innebär också att möta världen som den är. Någonting måste göras här, just här. Det är ofta då problemen uppstår. Och med problemen kommer besluten och omprövningarna. Kunskap uppstår också ur okunskapen, ur det som ännu inte har fått någon form. Det som såg ut att vara en självklar mening kan plötsligt börja röra sig.

Utställningen samlar femton studenter under deras sista år på Konstfack. Femton olika praktiker, femton sätt att se, göra, tänka och tvivla. Kunskap uppstår mellan dem: mellan människor, material, teknologier och institutioner. I det där märkliga mellanrummet där någonting ännu inte är bestämt.

Många av verken kretsar kring erfarenheten av att leva i en brytningstid. En tid som allt oftare berättas som ett slut: demokratins slut, kapitalismens slut, föreställningen om den oändligt beboeliga planeten. Men också berättelserna själva verkar ha gått sönder. De gamla framtiderna håller inte längre.

Hur berättar man när framtiden inte längre känns som en fortsättning? När det som väntar inte kan beskrivas med de ord vi ärvde?

Det här är konstnärer som inte verkar lita på de enkla svaren, eller på språkets behov av att dela världen i motsatser. De söker sig i stället mot sprickorna, mot det oklara och motsägelsefulla, mot platser där flera saker kan vara sanna samtidigt. Deras arbeten försöker inte förklara sin tid utifrån. De stannar kvar i den. De undersöker vad som kan göras när världen inte längre låter sig beskrivas med de berättelser som en gång höll den samman.

Femton konstnärskap, olika i material, metoder och uttryck, men förenade av en vilja att förstå den värld de befinner sig i – och att förändra något i den.