Torsten Andersson: Språkets tyngd

Marabouparken konsthall är glada att i sommar presentera den första större soloutställningen med Torsten Andersson (1926–2009) som visats i Stockholm på fyrtio år. Utställningen rymmer ett trettiotal målningar från hela hans aktiva period som konstnär samt teckningar och ett av hans tidiga skulpturala objekt. 

Torsten Andersson är en betydande konstnär i den svenska konsthistorien, en konstnär som influerar många av dagens unga konstnärskollegor. Han deltog på stora biennaler internationellt men verkade samtidigt i opposition mot sin samtids trender och konstsammanhang. Större delen av sitt konstnärligt aktiva liv tillbringade han i vad han kallade ”transit” – långt från dessa sammanhang. Ändå har hans verk aldrig varit irrelevant eller bortglömt, han har fortsatt att finnas där som en självklar referenspunkt i konstvärlden. 

Torsten Anderssons konstnärskap är egenartat, med stor integritet och ett allvar som idag kan kännas både ovant och efterlängtat, men som också omfattar ett slags euforisk glädje och känsla av rymd. Han målade i stort format, distinkta frilagda former upptar ytan – målningar som ofta är ett slags avbildningar av skulpturer. De framträder i bildrummet med en oavvislig tyngd och närvaro som är hans egen. Utställningens titel refererar till denna verkets tyngd, som kanske har något att göra med det fysiskt skulpturala i målningarna, eller till det landskap som ofta lyfts fram som avgörande för hans konstnärliga val, ett slags markens tyngd som en inneboende, inre egenskap – men också till den vikt han la vid det konstnärliga språket och den tyngd det har i konstnärskapet.

Om poesin säger den franske poeten Emmanuel Hocquard att den ”framförallt, är en fråga om logisk organisering av tanken” liksom ”vilket annat aktivitetsområde som helst där intelligensen brottas med språket”. Ett sådant aktivitetsområde är utan tvekan Torsten Anderssons måleri. I år skulle han ha fyllt hundra år.