Lina Selander – One is Equal to One

I höst är vi på Marabouparken konsthall stolta att kunna presentera Lina Selanders första stora separatutställning i Stockholm på över ett decennium. Selander betraktas som en av sin generations främsta konstnärer och hon representerade Sverige på den 56:e Venedigbiennalen 2015. 

Selander är känd för sitt visuellt intensiva och mångskiktade arbete inom rörlig bild. På Marabouparken konsthall samlar hon tolv nya filmer från 2023 till 2025, varav de flesta visas för första gången. Politiska konflikter, våld och förstörelse har tagit sig in i hennes arbete. Israels folkmord i Gaza är närvarande, särskilt i två verk där hon har lyft bilder från sociala medier med hjälp av en analog kamera.

Lina Selander blandar eget bildmaterial med filmfragment och stillbilder från olika källor. Hon bearbetar bilderna för att förstärka deras materialitet och ge dem kropp. I arbetet med sina nya verk har hon använt äldre och defekta inspelnings och redigeringsmaskiner och sökt sig mot det skadade och ofullständiga. En bärande tanke är att både kroppar och bilder går sönder, vilket återspeglas i installationen där de olika filmverken samspelar i en helhet och där transparenta skärmar skapar visuella dubbleringar och kopplingar mellan verken. Det är en utställning som blöder, både bokstavligen och metaforiskt. 

Reflektioner över samtida händelser samspelar med ett brett spektrum av kulturhistoriska och medieteknologiska referenser. Exempelvis framhåller hon hur ”film” härstammar från det fornengelska ordet för hinna (”filmen”) som är besläktat med de ”fjäll” som omtalas i Nya Testamentet: ”Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen.” (Apostlagärningarna 9:18). 

Relationen mellan teknologi och seende är en fråga Lina Selander ständigt återkommer till. Men det som framförallt utmärker hennes konstnärskap är inte vad verken refererar till, utan hur de alltid är resultatet av ett handgripligt arbete med film-materialet. Hennes arbeten rör sig medvetet ner under ytan på det förment icke-materiella, perfekta och snabbt förbipasserande bildflöde som omger oss.  I den trasiga maskinen uppstår en bild där blicken inte glider som utmed en blank yta, utan lämnar plats för det mänskliga, kroppsliga och ger det ofulländade agens. I reporna och glappen kan blicken och tanken fästa och ta tag.

”För mig handlar arbetet i ateljén om att återupprätta rent fysiska kopplingar till de teknologiska och kulturella systemen som formar våra liv”, understryker Selander.